Kampen om tronen


Den stora staden var stilla bredvid Eufrats bruna flodfåra. Palmkronor hängde över öde gator och gränder och den kantiga ruinen efter Bel-Marduks ziggurat reste sig stumt upp i soldiset. Knappt en rörelse gick att urskilja bland de långa gryningsskuggorna.
   Det var som om staden försökte förstå vad som just hänt, som om den hämtade andan inför det som väntade.
   En era var över.
   Och inte någon gång under Babylons historia hade det funnits en lika stark armé utanför dess murar. En lika skrämmande samling generaler. Eller ett lika värdefullt byte.

Ett stycke ifrån Bel-Marduks ziggurat låg Nebukadnesars storslagna palatsbyggnader, omgivna av öppna palatsgårdar.
   I en av byggnadernas fönsteröppningar stod en ung kvinna.
   Hennes ansiktsdrag var regelbundna, med höga kindben, smal näsa och bestämd mun. Trots den tidiga timmen var hennes långa, mörka hår omsorgsfullt borstat och uppsatt med blå bomullsband, färgade med dyrbara pigment från Egypten.
   Nedanför hennes fötter bredde stadens myller av stenbyggnader ut sig i den dova morgonhettan.
   Så sent som i går var allt detta mitt, tänkte hon. Men inte längre.
   Den unga kvinnan kände hur magen knöt sig.
   Hennes make, kung Alexander III av Makedonien, hade somnat in föregående eftermiddag. Alexanders rike var det största världen skådat och hon var fortfarande Roxane, Alexanders första drottning och hans sogdianska bergsblomma. Men hon hade förvandlats till en symbol, ett standar att gripa efter i snålblåsten.
   Och gripandet skulle snart börja.
   Hon svalde och lät händerna glida ned över magen.
   Trots att hon var ung var det andra gången hon bar hans barn. Det första barnet hade fötts vid en flod i det avlägsna, feberhärjade Indien. Minnet av födsloögonblickets känslorus hade ersatts av något annat. Något mörkare.
   Barnet hade varit en pojke och Alexanders glädje var som ett vulkanutbrott, precis som allt annat i hans liv. Men efter bara några dagar blev pojken sjuk. Han dog i hennes armar, utan att någonsin ha mött hennes blick.
   Alexander var otröstlig. Han bestraffade sig själv och gudarna som svikit honom med ett besinningslöst härjningståg genom den del av Indien som legat framför honom.
   Under en rasande attack in i en främmande stad var det nära att han fått den slutgiltiga befrielsen från sitt lidande. Alexander föll med en pil djupt begravd i bröstet och hela armén trodde att han hade dött. Endast hans ofattbara kroppsliga styrka räddade honom. När han reste sig från sjukbädden visste trupperna att han verkligen hade gudarnas beskydd, att ingenting kunde besegra honom.
   Men hans son var död.
   Roxanes egen sorg var tystare. Medan Alexander vrålade upp mot himlen, slöt hon sig inom sig själv. Det dröjde dagar innan hon lade märke till att slavinnorna och tjänsteflickorna smög längs det kungliga tältets väggar. I deras ögon anade hon maktens allra innersta väsen. Det var inte vördnad, respekt, rädsla eller ens dyrkan. Det var starkare än så. Det var fruktan.
   Då visste hon hur hon ville regera. Världen skulle få en drottning – en kungamoder – som krävde fullkomlig underkastelse. Hon hade ingen önskan att bli älskad. Fruktan var nog.
   Men hon behövde en allierad, en man vars ambitioner sammanföll med hennes egna. Palatsets evigt leende hoveunuck Mezzin hade sammanfört henne med en av Alexanders generaler, en stolt makedonier med namnet Perdiccas. Men det fanns många andra starka män. Alexander hade kunnat tygla dem eftersom han hade varit starkare än allihop tillsammans. Men nu var han borta.
   Kampen om makten hade redan börjat omkring henne i palatset. Hon kunde känna rörelserna likt en hydras sniffande huvuden, sökande efter något att begrava tänderna i. Hon måste resa sig över hydran, sväva ovanför den på maktens vindar. Annars skulle hon slitas i stycken.
   Händerna låg kvar över magen.
   Också du måste bli en pojke, tänkte hon. Annars är jag förlorad.
   Under det närmaste dygnet skulle det avgöras. Perdiccas låg bäst till för att bli utsedd att styra Alexanders rike, men han var ingen självklar segrare. Alexander hade inga barn och hade inte utsett någon arvtagare, eftersom han inte hade räknat med att dö som en vanlig människa. Och hans framviskade svar på generalernas nervösa frågor hade varit skräckinjagande.
   Ge mitt rike till den som är starkast.
   Orden hade tänt eldsvådor i bröstet på alla som hört dem.
   Jag förutser stora begravningsspel till min ära.
   Han hade flämtat fram det sista, genom en feber och utmattning som förvandlat hans kopparbruna hy till blankt vax. Sedan hade han lett.
   Hon var övertygad om att han betraktade henne nu, från den gudomliga plats dit döden hade fört honom.
   Vakter, tjänare och slavar i palatset hade fått order om att inte tala med någon om Alexanders död. Men händelsen levde sitt eget liv. Den spreds med viskningar och ögonkast, med lättnad och bedrövelse, jubel och anklagelser. Snart skulle nyheten explodera ut över den enorma del av världen som hade berörts av Alexanders våldsamma liv.
   Någon timme tidigare hade ett bud hade ilat iväg i palatset och hon Roxane sin uppgift. Det fanns två persiska prinsessor med starkare anspråk på makten än hon, döttrar till den persiska kungen som Alexander hade jagat i döden många år tidigare. Den äldsta av dem hade Alexander gift sig med, flera år efter att han tagit Roxane till sin hustru, och den yngsta av dem hade varit gift med Alexanders bästa vän Hefaiston, innan han gått ned sig i vinträsket.
   Hydran fick inte luras att böja sig för någon av de två prinsessorna.
   Men också den äldsta prinsessan var gravid. Hoveunucken Mezzin hade avslöjat det för Roxane.
   Barnet skulle genom sina blodlinjer vara den rättmätige arvingen till både det makedonska och det persiska riket, en prins eller prinsessa med all makt i sina små händer.
   Mot ett sådant barn vore Roxane hjälplös. Det skulle inte spela någon roll att hon var Alexanders första kärlek, att han gift sig med den persiska prinsessan enbart för att ingen annan skulle kunna göra det. Då skulle hon förlora all makt och all betydelse. Och det var det värsta som kunde hända. Hon tänkte inte försvinna tyst in i glömskan. Aldrig.
   Hon uppfattade ljudet av rörelser utanför rummets stängda dörrar och lyssnade spänt.
   Mezzin hade sagt att han skulle skicka efter prinsessorna åt henne. Sedan hade han berättat vad hon måste göra när de kom. Det var inte svårt. Men hon tvivlade på att de skulle komma.
   Mezzin hade sagt att de inte kunde vägra, att de fruktade henne mer än hon fruktade dem, att de inte förstod sin egen betydelse.
   Dessutom litar de inte på varandra.
   Eunucken hade sagt det med ett av sina leenden.
   Allt är förberett. Jag visste att den här dagen skulle komma och du behöver bara lyda mig.
   Hans ögon hade glittrat. Men han kunde inte veta att Alexander skulle dö så ung. Eller?
   Hon svalde sina protester. Eunucken var farlig. Han skulle få sitt straff. Sedan. När maktens vindar bar henne.
   Vakternas röster trängde in i rummet.
   - Två tjänstekvinnor har kommit för att behaga drottning Roxane!
   Drottning Roxane, tänkte hon.
   Hon hade färdats långt genom världen från faderns klippfäste djupt inne bland Sogdianas berg. Bara för att finna att två kvinnor stod i hennes väg. Med en tvär handrörelse slätade hon ut dräkten och vände sig mot de stängda dörrarna.
   - Släpp in dem!