Första kapitlet ur Nidaros vrede
”Det är alldeles underbart att springa med vinden i ansiktet.” Aina sneglade på Tanarog. ”Du skulle prova.”
”En annan gång.”
Han var bergsdvärg. Född och uppvuxen i mörka bergssalar där styrka var viktigare än snabbhet och han kunde inte springa som Aina. Hon rörde sig lätt som en virvelvind medan han mest påminde om en … ångvält.
”Nej, nu.” Hennes lilla hand smög sig in i hans.”Spring tillsammans med mig, Tann.”
Han tittade ut över allt det gröna framför dem. Solen hade klättrat högt på himlen och dagen var varm och stilla.
”Kom.” Aina drog mjukt i honom. ”Jag kan visa dig. Du kommer att tycka om det. Jag lovar.”
Han lät bli att se på henne, men hon klev närmare och viskade tätt intill.
”Snälla?”
Med en suck lossade han yxan Stubbklyvare ur bältet och räckte den till Bladhus.
”Tar du den här en stund?”
”Naturligtvis”, sa Bladhus. ”Jag kommer efter. Vi ses där ute.”
”Jaaa!” skrattade Aina och drog Tanarog med sig. ”Kom nu!”
Plötsligt sprang han bredvid skogsflickan genom det mjuka gräset. Vinden fläktade i ansiktet och det var faktiskt underbart. Aina släppte hans hand, men sprang fortfarande bredvid honom med lätta, snabba steg.
”Fortare kan du!” ropade hon. ”Spring som du gjorde när vi flydde från Besten. Men var glad i stället för rädd.”
Han kände hur stegen förändrades, hans ben rörde sig lättare och snabbare.
”Du kan ju!”
Aina låtsades att hon fick anstränga sig för att hinna med och de skrattade tillsammans. Men Tanarog var inte van vid att springa och han blev snart andfådd. Plötsligt hörde han ett dovt mullrande.
”Försiktigt”, flämtade han och saktade in.
”Fegis!” ropade Aina. ”Öka farten i stället! Ännu snabbare kan du, Tann!”
I samma stund försvann marken framför henne.
Hon fortsatte att springa flera steg ut i tomma luften innan hon förstod vad som hänt. Det såg lite lustigt ut. Men Tanarog skrattade inte. Skogsflickan störtade neråt och försvann helt ur sikte.
Ett skrämt litet rop hördes ur avgrunden där hon försvunnit.