En härskares själ

Vakten anade rörelsen på andra sidan porten ögonblicket innan den knutna näven träffade ekplankorna. Det räddade hans förstånd. Han vaknade till och lyfte huvudet, sedan mullrade det dova slaget genom kammaren. Han blev sittande med öppen mun tills väggarna slukat ljudet. Då kom han på fötter och rusade bort till den lilla dörren i den motsatta väggen.
   - Hjälp! Han hamrade med nävarna. Hjälp mig!
   Men det var långt till nästa vaktbyte och ingen hörde honom.
   Han slutade slå. Tjugo steg bort reste sig den väldiga porten över hans huvud. I snart tusen år hade porten varit förseglad med en grov tvärslå. Han hade slumrat till och drömt - alla vakter plågades någon gång av mardrömmar och även om han aldrig ...
   Nästa bultning fick hjärtat att hoppa över ett slag i bröstet. Ekot studsade ännu mellan väggarna när han uppfattade rösten.
   - Öppna...
   Svett bröt fram i hans panna och länge förmådde han varken tänka eller röra sig. Det bultade igen.
   - Är det någon där...? Rösten lät mänsklig och han tog motvilligt ett steg ut på golvet. Hjälp mig...
   Det han fruktade skulle inte ha låtit sig hindras av den tunga ekporten. Det skulle ha slitit den från sina fästen och vällt ut i världen.
   Han vacklade de få stegen tvärs över kammaren. Tvärslån vilade i brösthöjd - tjock som hans kropp och åtskilligt längre. Han böjde sig ned, placerade den över nacken och försökte sedan räta på benen. Ingenting hände. Han tog i så att det blixtrade för ögonen. Fortfarande hände ingenting. Med ett ursinnigt rop gav han upp.
   - Är det någon där?
   En glimt av hopp i rösten. Och nöd. Någon behövde hans hjälp. Snabbt axlade han tvärslån och gjorde ett nytt försök. Den var tyngre än något han någonsin försökt lyfta, dess tusen år av orörlighet låg som en blytyngd över hans axlar. Han tog i ännu mer. Det flimrade för ögonen, kroppen skakade och varje hjärtslag dånade i öronen.
   Plötsligt började tvärslån att röra sig. Han fortsatte att trycka uppåt. Svetten sipprande fram under kläderna. Ett sista ryck, sedan var tvärslån loss ur sina hållare. Han vacklade ut i kammaren och kastade sig med en sista våldsam ansträngning åt sidan. Bjälken dundrade i marken och han kom på fötter. Darrande grep han tag i den stora järnringen mitt på porten.
   Gångjärnen protesterade högljutt när han började dra och han fick sätta foten mot väggen innan någonting hände. Med ett skarpt gnisslande började en svart glipa att växa fram mellan träet och kammarens grå stenvägg. Han snubblade baklänges och tog porten med sig. Den stannade på vid gavel. Han släppte ringen och kikade in i mörkret.