Tre små hittekattungar

2004-09-02

På eftermiddagen ringde en kompis som heter Maria från Lövstatippen. Hon hade åkt dit för att slänga skräp och snubblat över en påse med tre utsvultna, pipande kattungar.

Jag har full förståelse för människor som avlivar kattungar när de föds. Då tar man ändå sitt ansvar. Men att slänga kattungar som skräp i förhoppningen att de ska svälta ihjäl är fullkomligt oacceptabelt fegt.

Så nu har vi tre små högljudda, vällingsörplande kattliv här hemma. (Förutom vår vuxna skogskatthona Kitty.)


Det är den lilla grå Tudor som saknar sin mamma så mycket att han kan ligga och snutta på ett finger i timmar.





Det är den helröda Curry som kan somna mitt i en lek. Hans syskon fortsätter att tjoa omkring honom, men han sover plötsligt som en stock.



Och det är Mira, en kolsvart, självständig kattjej som verkar ha klarat separationen från mamma bäst. Hon stod och tuggade i Kittys matskål medan hennes brorsor fortfarande skrek sig hesa efter mera välling.



Kattungar har stora behov av uppmärksamhet och kroppsvärme, speciellt när de är så små att de borde ha varit med sin riktiga mamma. Men när de kurar ihop sig i mitt knä och somnar, som de har gjort medan jag har försökt skriva det här, är det värt allt slit.


2004-09-28

Jag fick åka till veterinären med Tudor. Han vägrade fortfarande att äta något annat än välling och hängde inte alls med i sina syskons utveckling. Veterinären räknade upp flera saker som inte stod rätt till - kronisk infektion, gomspalt, tarmfel - och gav honom mycket små möjligheter att klara sig. Beslutet om avlivning var lätt att fatta. Men det var det enda som var lätt.

Veterinären gav honom en spruta, sedan låg den lilla kämpen och spann i min hand tills hjärtat slutade att slå och han fick somna in för gott. Jag blir fortfarande alldeles ledsen i ögat när jag tänker på det.

Tudor var för sjuk för att leva, men det retar mig att kräket som kastade honom och hans syskon på soptippen till sist lyckades avsluta hans liv. Dock fick Tudor några bra veckor och hans syskon leker och växer som kattungar ska. Mer kunde vi inte göra.


2004-10-16

De senaste veckorna har varit rena himmelriket. Jag har suttit och arbetat som vanligt här hemma med Mira och Curry i knät. De har vaknat till ibland, skuttat i väg och lekt, ätit, gått på kattlådan och kommit tillbaka till filten i mitt knä. Jag har varit som en varm sov-ö. Och jag tror jag har uppskattat det mest.

När vuxna vår katthona Kitty hade ungar fanns hon med hela tiden. Men Mira och Curry hade bara oss människor. Det var en stor skillnad. Vi kom närmare dem än några andra kattungar.

Mira och Curry har flyttat till sina framtida hem och det har blivit väldigt tyst här hemma. Men jag behöver bara tänka på de små krabaterna för att bli på gott humör igen.