Några nästan uråldriga teckningar

En Hulk

Det var med den här bilden det började. Jag satt på landet hos morfar en sommarkväll, djupt försjunken i en Hulk-tidning. En av bilderna försjönk jag i så till den milda grad att jag bestämde mig för att försöka göra en frihands-avritning i större skala. Det här är resultatet. Knappast ett mästerverk och texten i pratbubblan är alldeles fantastiskt pinsam, men bilden blev i alla fall tillräckligt bra för att jag skulle inse att det var roligt att teckna. Det här var sommaren -78 och jag var 13 år gammal.

 

Huvudvärk

I ett annat seriealbum fanns det en djävulsfigur som slogs mot Silversurfaren (tror jag). Jag läste albumet hundratals gånger under ett par års tid, obegripligt bara det, och fastnade för den här bilden. Ett par års övning hade fått strecken att sitta säkrare än på Hulk-teckningen, men samtidigt blev det opersonligare. Helt klart skulle den här djävulen ha välkomnat ett besök av Ipren-mannen. Sista blyertskladdet gjordes första januari -80.

 

Ett litet leende

Den här bilden hittade jag faktiskt i Fantomen, i ett av de historiska avsnitten. Vad det handlade om kommer jag inte ihåg, men den här kvinnan hade ett fascinerande leende, en blandning av stor glädje och nattsvart ondska. Om det var medvetet vet jag inte. Det kan till och med vara så att originalet var det ena eller det andra, men att jag misslyckades fullständigt med min tolkning. Jag tyckte i alla fall att bilden var färdig den åttonde november, 1980.

 

Batman på ökentur

I ett tjockt seriealbum hittade jag mängder med fascinerande bilder på Batman (Läderlappen) som jag gillar honom bäst, ensam mot mänskliga fiender, med huvudet fullt av deprimerande tankar. Här hade han av någon anledning vandrat ut i öknen, förmodligen för att ge tecknaren (och mig) en massa fina motiv. Sista strecket drogs nittonde januari, 1981.

 

Stackars liten städflicka

Det är storslaget klassisk Hötorgskonst med gråtande barn i en värld av elände, men bilden har också en alldeles äkta klassisk förlaga. Det är nämligen en av illustrationerna till Victor Hugos Les Miserable (Samhällets olycksbarn), som jag råkade läsa vid den här tidpunkten. Under arbetet gjorde jag slut på en hel burk med blyertspennor och ännu fler suddgummin, och när jag var klar hade den stackars flickan ändå skostorlek 47. Färdig den andra mars, -81.

 

Ett par gamla händer

Det här motivet hittade jag på någon av min brors tre miljarder reaggeskivor. Mest stolt är jag över den ljusa slöjan som böljar över spetsen på pekfingrarna, skapad av en hårdare blyertspenna. Stor insikt. Minst stolt är jag över den patetiska dikten jag var tvungen att klämma in mellan händerna. Kunde inte någon handlingskraftig människa ha stoppat mig? Ett par tunga kroppsslag hade räckt. Klar någon gång under 1981.

 

Hoppsan

Mästaren på Karate hette ett Bruce Lee-inspirerat seriealbum som gavs ut i mitten på 70-talet, och som snabbt blev kultförklarat. I alla fall av mig. Seriens idé var att Mästaren själv skulle möta en mängd hysteriska fiender och besegra alla, ungefär som Stålmannen, men med enbart sina fantastiska muskler till hjälp. Min fru, som är duktig på mänsklig anatomi, har upprepade gånger bett mig förklara vad det är för runda muskelkulor Mästaren har på ryggen. Jag vägrar att svara. Hon förstår alldeles uppenbart inte det här med serier. Klar trettioförsta mars, -81.

 

Kung över underjorden

Maken till självsäker hållning har jag aldrig sett. Bilden är från samma seriealbum där jag hittade Huvudvärk (se ovan - jag sa ju att jag läste det i flera år). Det skulle ha kunnat bli en helt fantastisk bild. Tyvärr blev den aldrig färdig. Av någon anledning lade jag ifrån mig pennan när jag kommit så här långt, och sedan tog jag aldrig upp den igen. Året var 1982. Det blev min sista bild.