Kampen om tronen, Niklas tankar:

När jag var klar med trilogin om Janus äventyr i Alexander den stores här visste jag att berättelsen inte var avslutad. Alexander dog utan att ha utsett en arvinge till sitt enorma rike och följderna lät inte vänta på sig. Kalabaliken efter hans död är skrämmande i sin blodtörst, häpnadsväckande i sin girighet och rent utmattande i sitt myller av maktgalningar som mördar varandra.

Det finns ingen ensam huvudperson och är därför egentligen en hopplös historia att berätta. De som är drivande i början ersätts snabbt, sedan ersätts ersättarna och därefter ersättarnas ersättare. Jag har tagit bort en del sidospår, men bitvis svämmar boken ändå över av namn. Kartan här bredvid visar ungefärliga truppförflyttningar.

Mitt val som huvudperson blev Alexanders änka Roxane. Dels för att jag gjorde henne rätt ondskefull i de första böckerna och ville ge läsarna en chans att förstå vad som drev henne, dels för att hennes livsöde är oerhört gripande.

Roxane var gravid när Alexander dog och om hon lyckades alliera sig med någon som lät henne leva tills barnet föddes, om barnet var en son och om hon kunde hålla honom vid liv i femton år - om hon lyckades med allt det skulle hon kanske kunna slappna av. En huvudperson utan makt, som släpades runt som en trofé efter Alexander den stores död.

Kampen om tronen är helt fristående från de första tre böckerna: Gudarnas son, Till världens ände och Den sista striden, men på slutet får du som är nyfiken veta hur det gick för Janus och Drypetis.

Dedikation: Ingen den här gången.

Musik som hjälpte mig att skriva: Beloved, VNV Nation; Where is my love, Stephen Simmonds, Min kärlek, Shirley Klamp. (Är det bara jag som ser ett kärlekstema i låttitlarna?) Under korrekturläsningen smög sig Roger Pontares Silverland in i musikblandningen. Något med refrängen passade väldigt bra med Tauros personlighet.

Människor som hjälpte mig att skriva: Min redaktör Maria Skymne och min kompis Tobias Landström.

Niklas tycker: Det första utkastet kändes hopplöst rörigt, eftersom situationen var hoplöst rörig, men mitt i kalabaliken fanns det ett livsöde jag verkligen ville berätta. Förhoppningsvis är den värsta röran bortstädad och livsödet fortfarande lika gripande. Vid en genomläsning insåg jag plötsligt att jag har skrivit en vuxenbok för ungdomar. Hoppas att ingen märker det.