Den sista striden, Niklas tankar:

Det var inte förrän jag satte sista punkten i Gudarnas son jag visste att det skulle bli en trilogi om Janus och Drypetis, och det var inte förrän jag läste vad som hände Drypetis i verkligheten som jag visste hur slutet måste bli. Sällan har jag blivit lika berörd under skrivandet av en bok. Under en fruktansvärd ökenvandring dyker det upp en liten flicka. Tanken var att hon skulle dö, som ett sätt att driva in exakt hur hemsk vandring var. Men det gick inte. Varken Janus eller jag klarade av att låta henne gå under. Därför blev inte slutet exakt som jag hade planerat, bara nästan.

Det är vemodigt att släppa Janus och Drypetis, men jag försöker att glädja mig åt allt jag fått uppleva tillsammans med dem i stället för att gråta över att de nu gått sin väg. Jag vet att de har det bra.

Dedikation: Till Malin, min redaktör, för att hon står ut med mig. En duktig redaktör kan vara skillnaden mellan en dålig bok och en lysande, och med de tre böckerna om Janus har Malin gjort ett hästjobb. Nu börjar jag faktiskt förstå vad som inte behöver skrivas. Jag föreslog en gång att redaktörens namn skulle stå med på bokens försättsblad, men det gick inte alls för sig. Så nu gör jag så här i stället.

Musik som hjälpte mig att skriva: I believe, Bosson (killens röst och låtens budskap sitter som en fläskläpp till en lång ökenscen); Life, E-Type; God will cause the growth, VNV Nation (oslagbar!); You, Ofra Haza.

Människor som hjälpte mig att skriva: Min redaktör Malin Bergman och jag hade i vanlig ordning ändlösa och konstruktiva diskussioner om det mesta. Min kompis Tobias Landström hjälpte också till. Snart kommer hans första egna bok: Korset & tronen.

Niklas tycker: Den här boken är jag riktigt glad över. Naturligtvis är den inte perfekt, men bättre än så här kan jag helt enkelt inte skriva just nu.