Nidaros vrede skrevs vintern 2010-11 och den här gången visste jag
vad jag ville. Det var dags för Tann och Nidaros att mötas, så att
Nidaros fick berätta vad han egentligen tycker om Tann.
Men det ville inte den rynkiga gamla ödlan, så klart. Det borde jag
ha förstått. Så det fick Tann klura ut själv, efter att de hade träffats
för sista gången någonsin. Visst är det sorgligt?
Dessutom berättar boken mer om stackars lindormen Pär. Varför det
är synd om Pär kan jag inte avslöja, men det är VERKLIGEN synd om
honom. Nidaros vet mer om det där.
I slutet av boken dök det upp en väldigt ztark liten varelse som jag
omedelbart blev förälskad i. Självupptagna dårfinkar är nämligen
alldeles oemotståndliga - i böcker. Ztark är naturligtvis med i nästa
bok om Tann också och den kommer i början av 2012. Just nu heter
den Tann och Dräparen.
Slutet på boken gjorde det enkelt att fortsätta skriva om Tann,
Aina och Bladhus, och det tror jag att det alltid kommer att vara.
Omslag och illustrationer:
Johan Egerkrans
bilder är alltid lika sköna att få i mejlen. Bilden här nedanför skulle kanske ha varit omslag. Eller? : )
Jag tyckte: Skrivandet gick av sig själv. Det var lite bökigt att få med det viktiga som hände i Drakmötet och till en
början var boken mycket längre, med en massa återberättande. Men det mesta kunde tas bort. Jag tror att avvägningen blev bra till slut.
Nu tycker jag:
Glad! Jag känner Aina, Bladhus och Tann så bra nu att jag knappt behöver tänka ut vad de ska hitta på.
Det kommer av sig själv.