Krigarens väg, Niklas tankar:

En krigares hjärta var mitt allra första bokförsök - och med tanke på hur dåligt det första utkastet var borde det aldrig ha kunnat bli en bok. Men det blev det, mycket tack vare min första redaktör, Stella Hathorn. Och genom åren har jag haft en växande känsla av att En krigares hjärta är den av mina böcker läsarna tycker allra bäst om. Många har hört av sig och bett om en fortsättning.

Problemet är att jag kände mig färdig med Sayn och Sheeba efter En krigares hjärta. Jag ville lämna dem ifred och - viktigast av allt - hade inte minsta idé om vad en ny bok om dem skulle kunna handla om. Men allt förändras. Sådär femton år efter att jag satte mig ner och började skriva deras första historia dök det upp en idé jag skulle kunna göra något av.

Men då dök det upp andra tvivel. Femton år är lång tid och jag är inte densamme som skrev En krigares hjärtas tokaction med huvudet kokande av bilder. Jag har blivit äldre och skriver inte på samma sätt. Men också Sayn och Sheeba har blivit äldre. Jag hoppas att det räddar mig. Det var nämligen underbart att träffa dem igen.

Vid något tillfälle försökte jag beskriva bokens handling för Johan Ehrenberg (ETC), som hör till dem som gillar En krigares hjärta, och lyckades säga att "det inte finns någon skarp handling". Otroligt roligt. Jag förstår att Rabén & Sjögren blir nervösa när jag ska uttala mig om mina böcker. Johan såg lite fundersamt på mig och sa att han såg fram emot att läsa, trots allt. Haha! (Det finns självklart en drivande handling, den blir bara inte uppenbar förrän på slutet.)

Jag måste visa Nils-Petters sjukt snygga skiss till omslaget. Han designade sedan hela boken, precis som han gjorde med Den stora fredens krig, och jag tycker att det blev väldigt, väldigt bra. Duktig han är!

Tillägg 30 augusti, 2008: När jag hade skrivit ungefär två tredjedelar av boken dök det upp en ny väg handlingen kunde ta, en omväg som jag inte alls hade varit medveten om från början, som var full att berättarkraft, men som inte stämde med min ursprungliga idé. (Som var ovanligt detaljerad.) Av någon anledning (lathet?) lät jag bli att ta omvägen - och boken blev rakare, kortare och lite tråkigare än vad den kunde ha blivit. Trist insikt så här efteråt. Förhoppningsvis sista gången jag gör det misstaget.

Människor som hjälpte mig att skriva: Min kompis Tobias Landström.

Musik som hjälpte mig att skriva: Let the beat go on, Dr Alban (refrängen är makalös, jag lovar!); Håll mitt hjärta, Björn Skifs; Lena Anthem, Lena PH. (Hm, fascinerande vad inaktuell den här låtlistan kändes...)

Niklas tycker: Skitläskigt att försöka komma med en uppföljare till en tio år gammal och väldigt uppskattad bok. Jag skriver annorlunda idag. Miljö och karaktärsbeskrivningar är nog bättre, men det är så mycket annat som är viktigt för att en bok ska funka. Jag får se vad ni läsare tycker.