Tann och havet är både sorgligare och
galnare än de andra böckerna i serien.
Aina är inte med och Tann känner sig
vilsen.
Jag tycker det är bra att han får känna
exakt hur tråkigt livet är utan Aina.
Finns en lärdom i det.
Min tanke var att Bladhus och Tann skulle
vandra mot havet och stöta ihop med
Dräparen och Ztark på vägen. Men plötsligt tog sig en jättelik gran med storhetsvansinne in i historien. Jag har faktiskt ingen aning om varifrån den galningen kom. Förmodligen inifrån
mitt huvud ... Men han var underbar att skriva om. Fullkomligt gränslös i sin beundran av sig själv.
Det blev många fniss när jag försökte hitta på vad han kunde kalla sig,
även om de flesta påhitten inte gick att använda. Jag fick hjälp med
namnen och tyvärr var Göstas supersnygga "Hitlergranen" lite för
mycket nutid. Men det finns en underbar humor i att med stolt röst
utropa sig själv till Hitlergranen. Tycker jag.
Också klipptrollet Ztark fick visa upp nya sidor av sin galenskap. Och
när Ztark och Hitlergranen till sist möttes behövde jag bara luta mig
tillbaka och låta dem gå lös på varandra.
Men det finns allvar också. Mitt i Hitlergranen och Ztarks skenande
vansinne saknar Tann sin Aina så att han håller på att gå sönder.
Han vill till havet, men han vet inte riktigt varför. Han vandrar för att inte behöva tänka på Aina.
Nästa bok blir sorglig på ett annat sätt, men naturligtvis också galen. Den kommer att heta Ömannen och kommer våren 2013.
Omslag och illustrationer:
Johan Egerkrans.
Dedikation:
Tack för hjälpen, Björnungarna! (Hjälpen med Hitlergranens namn.)
Jag tyckte: Jag hade tänkt mig en lite allvarligare bok. Och det blev det. Men inte enbart. Får man verkligen fnissa åt sina
egna påhitt medan man skriver? Jag ser fram emot att skriva nästa bok om Tann, Aina och Bladhus.
Nu tycker jag:
Stolt över mixen av saknad och galenskapsfniss.