Gudarnas son, Niklas tankar:

När jag hösten -98 tittade på de fyra böcker jag fått utgivna upptäckte jag att ingen var kortare än 300 sidor. Jag insåg att jag borde försöka skriva något mera lätthanterligt, något som jag kunde sätta i händerna på vem som helst utan att samtidigt tappa bort de mer vana läsarna. Men vad?

De böcker jag läst om Alexander den store var alla skrivna av snustorra professorer som inte på något sätt förmådde göra den makedonske kungens dramatiska liv rättvisa. Men en belägring lyckades ingen av dem ta spänningen ur, hur mycket de än försökte, en belägring som hettade till i varenda bok - belägring av Tyre år 333 före Kristus. Båda sidor kämpade ursinnigt, med stort mod och ännu större uppfinningsrikedom. När slutstriden stod hade kampen varat i sju månader. Det var med den i tankarna jag började skriva Gudarnas son.

Historien växte och förändrades under skrivandet, men lyckades hela tiden förbli kort och landade till slut på 160 sidor. När jag var klar började ett enormt efterarbete. Tillsammans med min redaktör har jag varit igenom varenda mening, varenda rörelse, blick och ordväxling fler gånger än jag orkar räkna. Aldrig har jag arbetat så mycket med en text. Men det var värt det. Och förhoppningsvis är det ingenting läsaren tänker på förrän boken är slut. *ler*

Dedikation: Till mamma och pappa (Inte för att ni på något sätt skulle likna Janus föräldrar.)

Musik som hjälpte mig att skriva: You, Ofra Haza - en ton från refrängen och jag är tillbaka i Makedonien på 300-talet fkr.

Människor som hjälpte mig att skriva: Malin Bergman, min redaktör, som är precis lika tjurskallig som jag. *ler* Och Tobias Landström, en god vän med ett ovärderligt skarpt öga för handling.

Niklas tycker: I långa stycken precis den bok jag ville skriva. Dock arbetade jag så mycket med texten att jag till slut blev orolig att jag slipat den för mycket.