Dräparen skrevs sommaren 2011, delvis på ett nyöppnat
lyxhotell på Rhodos. Hotellet hade ett billigt öppningserbjudande
och jag var nyfiken på lyxhotellsboende. Men det var inte så,
himla kul visade det sig.
Semester på lyxhotell var för långsamt, för stillsamt och för
tillrättalagt för min smak. Varje morgon när vi kom ner för att
äta överdådig lyxfrukost möttes vi av hotellchefen som ville ta
i hand och småprata - innan vi släpptes fram till maten.
Trevligt välkomnande, såklart. Men vid den tiden på morgonen
vill jag bara vara i fred.
Rhodos var fint, staden har en stor borg och en massa korstågshistoria, och skrivandet gick bra.
Jag visste ungefär vad som skulle hända och bokens klipptroll visade sig vara ännu mer korkade än jag först trott.
Jag fnissade en hel del när de skenade i väg på galenskaper och öveträffade varandra i dumheter.
Det finns allvar i boken också. Det blev kamp på liv och död och dessutom ett möte med varelsen i bokens titel.
Dräparen är en av de mest våldsamma varelserna i hela Unadan. En enorm grönbrun massa av muskler och vrede.
Vad som helst kan hända.
Favoritgalningen Ztark är givetvis med också, knäppare än någonsin. Och i nästa bok - som kommer att heta Tann och havet
- blir Ztark ÄNNU galnare. Den kommer hösten 2012.
Omslag och illustrationer:
Johan Egerkrans.
Dedikation:
Till Elisabeth, för resan du gjort.
Jag tyckte: Först fnissade jag mig igenom halva bokskrivanet, sedan blev det allvar och på slutet lite sorgligt också.
Jag tycker om den blandningen och tänker försöka fortsätta mixa galenskap och allvar. Det finns många böcker kvar att skriva om Tann, Aina och Bladhus.
Nu tycker jag:
Toksnyggt omslag och en massa glädje!