Till världens ände

- Framåt!
   Med ett öronbedövande muller satte sig Alexanders Vapenbröder i rörelse mot Darius här. Janus hade aldrig varit lika rädd i hela sitt liv, men han var inte ensam. Ansiktena omkring honom var stela masker av spänning.
   Alla är rädda inför en strid. Callas ord. Endast en dåre skulle inte vara det.
   Han hade inte sovit en blund på hela natten. Alexander däremot hade försovit sig i sitt stora tält och solen hade hunnit klättra högt på himlen innan de marscherat in på slagfältet där Darius väntat, Janus med händerna krampaktigt slutna om ett svettbrunt spjutskaft.
   Den persiske kungens nya här var en skräckinjagande syn, en myriad av män och hästar i täta formationer, mångdubbelt fler än Alexanders, som täckte de solstekta kullarna som glittrande, brunbränt gräs. Ur myllret höjde sig ett tjugotal grå varelser.
   Elefanter. Viskningarna hade letat sig genom ledet hela förmiddagen. Vildsinta odjur från rikena bortom horisonten, nära nog omöjliga att döda.
   Janus hade svårt att slita blicken från dem. Framför honom dundrade Alexander och hans Vapenbröder ut mot höger över den torra marken, i en riktning som skulle ta dem förbi Darius här. Efter sig lämnade de ljusbruna skyar av damm.
   - Vart är de på väg? Janus röst sprack av spänning. Överger de oss?
   - Det tror jag inte. Kaleb stod lutad mot sitt spjut bredvid honom.
   Agrianerna hade tilldelats en position ett stycke framför Alexanders tungt rustade fotfolk; Nicanors hypaspister, Coenus Vapenbröder och de fyrkantiga falangerna med sina långa spjut, sarissa.
   På den persiska sidan syntes en enorm vågrörelse när hela den vänstra flanken började flytta ut för att möta Alexander. Det var kavalleri, insåg Janus med en rysning. Alltihop. Fem eller tio gånger fler än Alexanders Vapenbröder. Det var dem de måste besegra. På ett egendomlig frånvarande sätt lade han märke till att benen skakade, men att han inte kunde få dem att sluta.
   En mindre grupp makedonskt kavalleri satte fart framåt med höga tjut. De red rakt mot den lilla luckan som öppnats i den persiska linjen. Damm från hästarnas hovar föll som spindelväv över Janus svettiga, darrande kropp.
   Så långt hade striden varit som en dans. Varje rörelse hade omedelbart följts av en annan. Men när det makedonska kavalleriet nådde fram var dansen slut. De brakade in i persernas led med en våldsamhet som fick världen att skälva. Ljuden nådde Janus med ett ögonblicks fördröjning och fick honom att rygga tillbaka. Det dundrade som åskan, män vrålade och hästar föll med hjärtskärande skrin.
   Slaget vid Gaugemala hade börjat, slaget om herraväldet över Asien.
   Ytterligare en kavallerigrupp attackerade omedelbart efter den första, rakt in i det böljande dammet.
   - Hur går det? Janus måste skrika för att överrösta sin rädsla. Är det någon som ser?
   Agrianerna stod kvar medan män högg och dog och hästar stegrade sig ett stycke framför dem. Kampen rasade vidare och långsamt doldes hela den persiska hären av damm. Ljuden dämpades och striden blev till en skuggdans medan slätten skalv allt mer olycksbådande.
   - Håll era platser!
   Callas rytande fick Janus att hoppa till.
   Från höger plöjde plötsligt Alexander in persernas led, en bred kil med Vapenbröder som han nästan glömt bort. Kilen försvann ur sikte i dammet och myllret, samtidigt som larmet stegrades till ett ursinnigt rytande. Janus ansträngde sig för att urskilja något mönster i slamret från svärd och spjut. Sedan slog det honom att de kämpade för sina liv där borta, och att han snart själv skulle göra detsamma.
   - De kommer nu! ropade Kaleb.
   Orden fick hjärtat att fladdra i Janus bröst och när ett par herrelösa hästar lösgjorde sig ur dammet höll han på att vräka i väg sitt spjut mot dem.
   - Nej, inte dem! Hans vän grep tag i honom. Där!
   Strax till vänster om kavalleridrabbningen blev ett hundratal hästdragna vagnar synliga. I luften mellan dem blixtrade långa ljusglimtar som fick Janus att frysa till is.
   Alexander har fått veta att Darius utrustat vagnar med långa knivar och plattat ut slätten så att de lättar ska kunna ta sig fram. Vår uppgift är att hejda dem.
   Callas hade fått det att låta som ett hedersuppdrag.
   Vagnarnas fart ökade snabbt och metallskodda hjul knastrade mot den steniga marken. Fly! skrek en röst i hans inre, men benen ville inte lyda.
   - Håll era platser! På något egendomligt sätt lät Callas lugnare, som om vansinnet omkring honom fördrivit all rädsla.
   En vagn tog sikte mot Janus. En ensam förare höll i tömmarna, en skäggprydd perser bara några år äldre än han själv. Knivarna som var fästa vid vagnens hjul blixtrade i solen, en virvelvind som utestängde striden från hans medvetande. Han såg sin egen död bara ögonblick in i framtiden.
   - Alalalalalalai! Agrianerna omkring honom gjorde sig redo genom att vråla sin bön till Ares, stridsguden.
   Ljudet fick muren med vagnar, hästar och knivar att rycka till, och plötsligt såg Janus hästarnas blänkande ögonvitor och löddriga sidor, såg förarnas stela kroppar och ryckiga rörelser. Också de var rädda. I nästa stund skrek han allt vad han orkade.
   - ALALALAI!
   Hästarna framför honom skyggade, men föraren tvingade dem vidare. I det ögonblicket möttes Janus och förarens blickar, och aldrig hade Janus sett en sådan bottenlös förtvivlan som i perserns mörka ögon. Han visste varför.
   Vagnarna kan skära ned hundratals motståndare på sin väg genom fiendens led, men de kan inte vända om. Och så snart de stannar upp är de förlorade.
Callas ord vid lägerelden kvällen innan.
   Till vänster om Janus slungade en agrian i väg sitt spjut och försvann i en virvel av hovar och knivar. Vagnen studsade till när den körde över kroppen.
   Janus vräkte i väg sitt spjut, men armen skakade så mycket att det seglade långt över hästarna och vagnen utan att göra någon skada. Sedan tog han sats för att kasta sig undan. I samma ögonblick trampade han snett på en sten och föll ned på knä. Hästarnas hårda, svettvåta kroppar dundrade emot honom som ett jordskred och foten halkade en gång till innan den fick fäste. När han kastade sig åt sidan kände han redan doften av gräs från hästarnas utandningsluft. Han var tillbaka i det stillsamma livet på sluttningarna i floden Strumas dalgång och förstod att han skulle dö.