Under Guds himmel

Mahdim red fort. Veerak dånade nedför berget som en lavin, över sten och is med lössnön yrande om sina hovar.
   Bara fyra hästar hade passerat samma väg tidigare under dagen, Veerak och handelsmännens tre, och det var enkelt att följa spåren. Med jämna mellanrum dök ilsket röda blodfläckar upp i den vita snön och förvissade honom om att de var på rätt väg. Efter ett tag dök ett blodigt bylte upp vid sidan av vägen - Duzug, mannen som ridit den tredje hästen. Veerak lade öronen bakåt när han kände blodlukten men fortsatte fram till platsen utan att skygga.
   Mannen var död. Han låg på sidan över en snötäckt sten, med öppen mun och ögonen stelt stirrande rakt ut i luften. Det hade redan börjat bildas iskristaller i mungiporna. Runt kroppen var snön uppriven och nedtrampad i ojämna cirklar och när de fortsatte bar vägen spår efter flera hästar.
   Mahdim tvingade sig att sakta ner. Han hade ingen aning om vart rövarna tagit vägen och han kände inte trakten. Så långt han kunde se hade de stannat på vägen men någonstans måste de ha vikit av. Han ville inte riskera att komma på dem utan förvarning. Än så länge var det han som hade alla fördelar, än så länge visste de inte att de var jagade.
   Den branta klättringen upp mot passet de lämnat avtog och marken blev jämnare. Floden som männen talat om dök upp på hans vänstra sida och ett dämpat brus dränkte alla ljud. Mahdim saktade in ännu lite mer.
   Uppe på himlen nådde det första molnet solen och det var inte längre lika ljust. Kylan tilltog.
   Vägen gjorde en sista böj och sedan hade han platsen för överfallet framför sig. Två kroppar låg orörliga på marken, halvt begravda under den uppsparkade snön.
   Han såg sig omkring. Det väldiga stenblocket vid sidan av vägen blockerade det mesta av sikten. Han drog sin pilbåge och red försiktigt närmare. Ett tiotal spår löpte fram i snön runt blockets ovansida och det var ingen tvekan om var rövarna legat gömda. Bruset från floden dolde alla ljud medan Veerak pulsade genom den knädjupa snön. Han drog en pil.
   De rundade en lösbruten klippa. Långsamt kom stenblockets baksida i dagen. Där fanns fler spår och högar av hästspillning, men inga människor.
   Mahdim red runt blocket ett varv innan han stoppade tillbaka pilbågen och återvände till vägen. Där satt han av vid de två liken och såg sig omkring. Spåren i snön avslöjade att överfallet gått till precis som de två överlevande sagt.
   När rövarna återvänt efter förföljandet hade de samlat ihop bytet och tagit av från vägen, tillbaka förbi stenblocket och vidare ut över sluttningen. De hade inte försökt dölja sina spår och förmodligen hade de räknat med att ovädret skulle sopa bort dem innan någon hann ta upp förföljandet.
   De var sju stycken, inte tio som Khimera sagt och inte tio, femton som handelsmännen trott. Sju stycken.
   I mörkret inom honom flammade någonting till och tändes. En eld. Men dess låga var svart som natten och skingrade inte skuggorna.
   Han satt upp och skänklade Veerak efter dem just som den första snöflingan dalade genom luften. Den följdes snart av fler.
   Det var tydligt att rövarna var hemmastadda i trakten. Deras spår löpte rakt och utan omvägar längs avsatser på randen av bottenlösa stup, genom klyftor där vinden inte kom åt, och under skyddande överhäng. Snöfallet ökade efter hand och vinden blev allt skarpare. Natten var i antågande och mörkret sänkte sig över bergen. Mahdim böjde ner huvudet och manade på Veerak. De började få ont om tid.
   Snart kunde han inte se mer än ett par steg framför hingsten. Han kunde bara hoppas att rövarna lät ovädret invagga dem i säkerhet och att de inte höll uppsikt bakåt. Men de måste ha minst ett par timmars försprång och de hade säkerligen färdats snabbare än han. Han räknade inte med att stöta på dem än på ett tag.
   Ovädret stegrades till full storm. Vinden tjöt och snöflingorna piskade hans ansikte. Svarta moln skymde stjärnorna och mörkret lade sig som ett skynke över bergen. Bara den vita snön på marken gjorde det möjligt att fortsätta, men spåren började suddas ut och snart skulle inte ens det räcka längre.
   Han bet ihop tänderna och fortsatte. En liten bit i taget, vidare rakt ut i det ylande mörkret. Veerak tvekade inte någon gång men till slut blev Mahdim ändå tvungen att sitta av. Spåren var inte mer än fragment bakom stenar och klippblock där inte vinden kom åt. Långa stycken fick han gissa vilken riktning han skulle ta.
   Det såg hopplöst ut, men elden i hans inre tillät honom inte att stanna eller ge upp. Lågan var kallare än natten, kallare än stormen, kallare än allt omkring dem, och så länge det fanns minsta glöd kvar skulle han fortsätta.
   De rundade en klippvägg och vinden minskade i styrka. Mahdim hukade sig ner. Alldeles inne vid väggen urskiljde han något som kunde vara spåret efter en hästhov. Kunde vara. Det fanns inte längre något sätt att vara säker. Det kunde lika gärna vara en vilsen bergsget de följt de senaste timmarna.
   En vindstöt lyfte ett moln av pudertunn snö från marken. Han böjde bort huvudet och blundade.
   Någonstans alldeles i närheten gnäggade en häst. Innan Veerak hann svara hoppade Mahdim upp och tryckte hans mule mot sitt bröst. Hingsten kastade med huvudet men förblev tyst.
   - Tack, Veerak, mumlade han och försökte se sig omkring.
   Det var ingen tvekan om att han hört rätt, men i natten och stormen var det omöjligt att se hästarna som gnäggat. Försiktigt ledde han Veerak tillbaka samma väg de kommit. En bit därifrån hittade han en trång klyfta där han lotsade in hingsten. Snabbt hängde han av sig pilbågen, kogret och svärdet. Bara den långa dolken fick sitta kvar i bältet. Innan han gick därifrån bredde han sin sovfilt över hingsten.
   - Jag kommer tillbaka när allt är över.
   Han lämnade klyftan. Vinden träffade honom hårt över bröstet och snön stack honom i ansiktet, men han kände det inte.
   Nu kommer jag, Tukai Marqi, tänkte han. Nu kommer jag.
   Det gick snabbt att ta sig tillbaka till klippväggen. Hästarna var tysta den här gången men han visste att de fanns där någonstans. Var?
   Försiktigt trevade han sig fram efter klippan, följde en smal avsats ovanför ett stup han bara anade och kom in i mer lä. Han stannade och försökte lyssna. Bara några steg ifrån honom frustade en häst tyst. Han stelnade till och ansträngde sig för att se.
   Ur mörkret framför honom framträdde flera mörka hästkroppar. De stod tätt tillsammans med huvudena mot klippan och rörde sig inte. Han gick närmare. De var tjudrade vid en järnring i klippväggen och det var tydligt att han kommit på en lägerplats som användes ofta. Han böjde sig ner och spanade under buken på hästarna. Ingen vakt, ingenting.
   Var fanns tältet?
   Försiktigt smög han vidare. Han anade ytterligare en klippvägg på vänster sida och förstod att han var på väg in i en klyfta. Vinden avtog helt och bara ett lätt snöfall singlade ned från ovan.
   Där var tältet. Han ryckte till. Han var så nära att han kunde sträckt ut handen och rört vid det. Bara ett steg till... Han drog sig snabbt åt sidan.
   En ljustrimma letade sig ut genom en tältflik och när han stannade kunde han höra ett svagt mummel av röster. Han sjönk ner på huk med ryggen mot klippväggen. Spända tältlinor skar genom mörkret ovanför honom, som trådarna i en spindels nät.
   Han drog ett djupt andetag.
   Det var nära nu.
   Han tvingade sig att vänta, att sitta med alla sinnen på helspänn och lyssna på rösterna där inne och ljudet av hästarnas rörelser medan timmarna gick. Utanför klyftans skydd rasade stormen vidare med oförminskad styrka men där inne var allt lugnt.
   Han tänkte på Sassa, såg henne framför sig skrattande och ljuvlig, springande med det svarta håret dansande över axlarna. Men elden inom honom brann med förtärande styrka och hans ansikte förblev som hugget i sten.
   Snön lade sig långsamt över honom, täckte hans kläder, huvudbonad och skor. Tiden upphörde att existera. Det fanns inget nu, inget då, bara en flammande punkt dit allt medvetande koncentrerades. Han visste vad han väntade på och han lät snön ligga.
   Till slut tystnade rösterna. Ljustrimman fanns där fortfarande men inga ljud trängde ut. Han satt kvar lika orörlig.
   En evighet släpade sig förbi.
   Sedan ett ljud och en rörelse. Tältduken rörde sig. Han blundade snabbt för att rädda sitt mörkerseende. När han åter öppnade ögonen stod en man utanför tältet, bara några steg ifrån honom. Mannen lade handen på en tältlina och sökte sig försiktigt bort i mörkret.
   Det var dags.
   Mahdim reste sig ljudlöst och följde efter. Khanjar dolken låg redo i hans hand. Mannen stannade och började lätta på sina kläder. Mahdim smög närmare. Ett stillsamt plaskande sade honom allt han behövde veta.
   Eldvakten hade gått ut för att tömma blåsan. Det här var ögonblicket han väntat på.
   Han tog ett långt steg fram, grep tag om mannens hår och slet tillbaka hans huvud.
   Det här är för dig, Sassa.
   Med ett snabbt snitt skar han halsen av mannen.
   Ett kort gurglande och en kaskad av varmt blod över hans hand och arm, sedan blev allt åter tyst. Han fångade upp kroppen när den föll, såg till att den inte rörde någon tältlina och släppte den försiktigt på den steniga marken. Inga ljud, inget skrammel.
   Han vände sig mot tältet. Sex kvar.
   Han smög närmare.