Tanarog Yxkämpen, kapitel som inte fick plats i den färdiga boken

Bladhus berättade om platser och träd han och Tanarog passerade. Eken verkade ha varit överallt.
   - Det där var den tjurigaste trädgubben i hela Unadan.
   Bladhus pekade på ett tjockt, knotigt träd.
   - Han var alltid arg och jag trodde aldrig att han skulle hitta någonstans där han trivdes. Men nu står han lika stilla som alla andra. Konstigt. Jag kan inte ens fråga honom om han ångrar sig.
   Eken skakade på sin stora krona.
   - Ser du det höga raka pilträdet där borta vid bäcken? Honom tyckte alla om. Det är därför de andra träden står så tätt omkring honom. Han sa att han helst skulle ha velat stå ensam. Men oss emellan – Bladhus blinkade – tror jag att han tycker om det.
   Solen hade klättrat högt på himlen och det var varmt inne bland träden. Tanarog hade aldrig varit med om något lika fridfullt. Han visste att han snart måste bege sig hemåt, men han försökte att inte tänka på det. Eller Besten.
   - Den här bäcken är alltid sval och skön att svalka av sig i, sa Bladhus. Bäckgubben säger att hans vatten är så kallt för att han hämtar sitt vatten från bergens snö, men naturligtvis är han bara snäll och omtänksam.
   - Bäckgubben?
   - Ja, sa Bladhus och klev ut i det porlande vattnet.
   Ekens knotiga stam knarrade högt och belåtet.
   - Men räkna inte med att få se honom. Han är förfärligt blyg.
   - Jag förstår.
   Tanarog sköljde av ansiktet i det svala vattnet, sedan fortsatte de.
   - Det där är en lömsk rackare. Bladhus pekade på en stor sten, till hälften begravd under tjock mossa. Från andra hållet ser man den inte och jag har snubblat på den varje gång jag gått förbi. Jag tror att den lagt sig där med flit.
   - Kan du inte be den flytta på sig?
   - Vilken konstig fråga, sa Bladhus. Stenar kan ju inte prata. Eller gå.
   De kom ut i en liten glänta och fick syn på en ensam ek på en kulle.
   - Det där är en av mina bröder, sa Bladhus. Han slog rot för länge, länge sedan. Bladko döpte mina föräldrar honom till.
   - Vad är en Bladko?
   - Ingen aning. Och inte går det att fråga mina föräldrar heller.
   - Tror du inte att det kan vara Bladbo? sa Tanarog.
   - Hm.
   Bladhus skrattade till.
   - Det kan det säkert. Vad tokigt! Jag tror bestämt att vi får gå runt och hälsa på alla mina bröder och systrar så att du kan ge dem deras riktiga namn.
   - Gärna, men nu måste jag hem.
   Tanarog ville inte alls tillbaka till dvärggrottorna, men om han stannade ute längre skulle hans föräldrar bli oroliga.
   - Jag bär dig tillbaka, sa Bladhus.
   De skildes åt högt uppe på berget, med vinden susande i Bladhus krona.
    Kom snart och hälsa på igen, sa den stora eken.