Tanarog Yxkämpen

- Varifrån kommer Besten vid bergets rötter? frågade Tanarog.
   Han var tillbaka hos Bergäldsten. Den gamla dvärgen suckade och ett moln med piprök böljade ut i rummet.
   - Besten vid bergets rötter är en tråkig historia.
   Förvånat upptäckte Tanarog att Bergäldsten inte rökte. Pipan hade slocknat och låg i en askkopp. Det var som om det fanns så mycket rök inne i Bergäldstens kropp att den vällde ut så fort han öppnade munnen.
   Dvärgen tog upp sin pipa och började fylla den med tobak.
   - När vi undkommit drakarna fortsatte vi att gräva ner under Randbergen. Våra salar växte och blev vackrare. Vi hackade fram stora grottsalar, smäckra pelare och vackra stentrappor. Vi var mycket stolta. Men en dag hade vi grävt för djupt.    Bergäldsten rös.
   - En hacka slog hål i golvet. En stor bit av golvet bara försvann och det var nära att flera dvärgar störtade ner. Men vi lyckades rädda varandra.
   - Var du med? frågade Tanarog.
   Bergäldsten tände sin pipa och drog några djupa bloss innan han svarade:
   - Ja, jag var en liten palt på sjuttiosju och ett halvt år, men jag minns det som i går. Framför oss i golvet fanns ett stort, svart hål. Upp ur hålet strömmade kall luft. Medan vi stod där hörde vi ljudet av stenar som slog i berget långt, långt nedanför. Sedan trängde ett morrande upp till oss.
   - Vad var det som morrade? frågade Tanarog.
   Han hade inte hört berättelsen förut.
   - Jag tror att det var Besten vid bergets rötter, svarade Bergäldsten. Eller också finns det andra odjur under bergen. Vi kröp fram till kanten av hålet och tittade ner. Men det fanns ingenting att se. Bara mörker. Och morrandet hördes inte fler gånger. Någon av oss släppte ner en fackla i hålet. Facklan föll länge. När den till sist slocknade var den liten som ett sandkorn.
   - Var det Besten som hade grävt ett så stort hål under bergen? frågade Tanarog.
   - Det vet vi inte.
   Bergäldsten puffade lite extra på sin pipa och röken sipprade ut genom den gamle dvärgens mun och näsa. Tanarog tyckte till och med att den kom ut ur öronen.
   - Den allra modigaste av oss dvärgar på den tiden hette Balldar, fortsatte Bergäldsten. Balldar lät sig firas ner i hålet med ett rep. Han hade en fackla i handen och länge kunde vi se hur han blev mindre och mindre. Plötsligt slocknade facklan. Sedan hörde vi Balldar ropa. Han lät rädd. Och då blev vi också rädda.
   - Vad hade hänt? frågade Tanarog skrämt.
   Bergäldsten drog ett djupt bloss och röken böljade ut överallt.
   - Vi drog upp repet så snabbt vi kunde, men repet var långt och det dröjde innan vi såg vad som hänt. Balldar var fortfarande fastbunden i repet. Han sa att han inte alls var rädd, men tror att han ljög. Hans skägg stod nämligen rakt ut.
   Bergäldsten skrockade till.
   - Balldar berättade att en kall vind hade släckt hans fackla. Han hade sett två röda ögon och tyckt att någonting sträckte sig efter honom i mörkret. Det var då han hade ropat. Men bara för att vi skulle veta vad som hände. Inte alls för att göra oss oroliga.
   - Var det Besten vid bergets rötter han hade sett? frågade Tanarog.
   - Jag tror det, svarade Bergäldsten. Vi täckte över hålet och grävde åt ett annat håll, och i många år hände ingenting. Men en dag bröt sig Besten in i våra grottor genom hålet. Vi hade inga vaktposter och den hann långt innan vi upptäckte den. Det blev en hård kamp. På något sätt lyckades vi få stopp på den, men den har försökt två gånger till efter det. Den senaste samma natt som du föddes
   Tanarog nickade och Bergäldsten fortsatte:
   - Nu finns Besten alldeles utanför vår största sal. Om vi är tysta kan vi höra hur den rör sig på andra sidan väggen. Och utanför berget väntar drakarna.
   Bergäldsten blåste ut ett så stort rökmoln att han alldeles försvann ur sikte. Tanarog passade på att gå därifrån. Men Bergäldstens berättelse hade gett honom ett mål – han visste vad han ville.
   Han visste bara inte om han kunde. Eller vågade.