Ett stycke ur Turk & Ayla

I halvtid ledde Central med åtta. Turk reste sig från åskådarbänken, lånade en boll och sköt på en sidokorg.
   Han hade kunnat släppa kryckorna redan på onsdagen. Foten gjorde ont, men han kunde gå normalt. Han hade tränat på fredag kväll, hårt tejpad och utan att kunna delta i spelet. Men han hade sprungit och skjutit, och så länge han inte belastade kände han knappt någonting. Det var underbart.
   Han dribblade baklänges för ett långt skott när han hörde röster närma sig, spretiga tjejröster med stänk av matchanspänning. Dörrarna till hallen öppnades, bara en liten bit vid sidan om korgen där han sköt och ett gäng mörka tjejer i Akropoltröjor vällde in med stora väskor över axlarna. En varningsklocka skramlade i huvudet.
   Han sköt, skickade all kraft från benen rakt genom kroppen, ut genom armen och släppte bollen med handledssnärt. Rörelsen flöt ihop och det kändes inte som om han tog i, mer som en smekning, trots att det var ett långt skott. Han joggade framåt medan bollen fortfarande seglade genom luften. Visste var den skulle ta vägen. Det kändes i hela kroppen.
   Akropoltjejerna hade stannat. I ögonvrån såg han att de tittade på honom – alla stod tysta och tittade.
   På honom.
   Bollen for genom nätet med en ljudlig klatsch, skottet var så klockrent att det snärtade upp och blev hängande på ringen. Han fångade bollen för att dribbla tillbaka ut på planen utan att låtsas om tjejlaget när en röst fick honom att stelna till.
   ”Hey Blyger!”
   Det måste synas på honom att han hört, men orden behövde inte vara menade åt honom. Eller jo, det måste de. Och när han tänkt så långt gick det inte att spela oberörd. Han vände sig om och såg rakt in i ett gäng flinande tjejansikten. Uppmärksamheten fick honom att skygga och det var precis som vanligt, han ville bara därifrån. Samtidigt var allt annorlunda. Ett av ansiktena var bekant, en bestämd mun och bruna ögon som han hade sett på nära håll för inte så länge sedan, sett dem gnistra av glädje. Han visste till och med hur det kändes att ha hennes kropp tryckt mot sig, hennes armar om sin rygg, hennes andetag mot sin hals.
   Ses, turkmannen.
   Men det var inte hon som hälsat.
   ”Hej Dema.”
   Han lyckades hålla rösten stadig och tjejen bredvid Ayla nickade tillbaka. Sedan fångade han Aylas blick, trots att han höll på att drunkna i en ocean av osäkerhet.
   ”Hej Ayla.”
   I flera ögonblick sa hon ingenting och det kändes som om han skulle sjunka genom golvet. Sedan kom det.
   ”Hej Turk.”
   Hennes ögon röjde ingenting. Ingen ilska, ingen glädje, inget underförstått. Men inte heller något jämförande med andra killar, inget flinande åt hans mesighet. Hennes ansikte var tomt så att det ekade, som en basketplan mitt i natten.
   ”Mattan där borta.”
   Hon pekade mot tjockmattan i hörnet och resten av laget följde med.
   Men om du kom till en hall där jag spelade skulle jag inte låtsas om dig. Eller blänga.
   Från ett av hennes mejl. Förmodligen var det vad som hänt. Men han hade svårt att rycka på axlarna. Närheten från deras fika var borta, det var som om de aldrig hade träffats. Nej, värre ändå. Som om de hade blivit fiender.
   Han dribblade ut och sköt igen, från långt håll. Långa skott var lättare, han behövde inte hålla igen. Om han missade var det inget att skämmas över.
   Skottet gick högt och han lunkade framåt. Som om någon annan hade skjutit. Bollen borrade sig ner genom det upphängda nätet utan att snudda ringen. Han dribblade ut en ny vända, ännu längre bort från korgen. Tjejlaget i mattan tittade på honom, men han låtsades inte om dem, försökte att inte distrahera sig själv, även om han var mycket medveten om att de satt där.
   När han vände upp mot korgen var han löjligt långt ifrån den. Men han visste att han kunde nå fram. Tvekade inte alls. Han tog en studs, samlade ihop kraften i kroppen och sköt. Fjäderlätt. Bollen gick så högt att det borde vara snö på den och passerade ringen lika rent som de andra, med samma nätrassel. Han fångade bollen och hörde någon dribbla emot sig.
   ”Varför skjuter du inte sådär på matcher?”
   En skrattande Dema, såklart. Ayla och de andra tjejerna i Akropol var kvar runt tjockmattan, men de flesta ögon var riktade mot honom.
   ”Vill ju inte göra Danne arbetslös”, sa han med ett lugn som överraskade honom. ”Skulle vara taskigt.”
   Han lyckades le och fortsatte förvåna sig själv. Dema skrattade högt.
   ”Snäll också. Inte bara blyg.”
   Hon sköt på hans korg som om de var polare. Och kanske kände de varandra tillräckligt för att inte vara blyga, kanske var det så här man lärde känna andra. Tjejer också.
   ”Men det är faktiskt sant, Turk”, fortsatte hon. ”Du är för snäll när du spelar. Du borde ta mer plats. Inte bara spela försvar och ta returer.”
   Förvånat stannade han upp. Kanske hade hon rätt. Hon fortsatte:
   ”Hur kommer det sig att du är här?”
   ”Scoutar Central. Ni?”
   ”Första matchen i slutspelet. Vill du höra en hemlis?” Hon tog upp bollen och klev närmare.
   Han hade ingen aning vad som skulle komma, men lutade sig ner. Hon höll för halva munnen och teaterviskade:
   ”Vi kommer att vinna med tjugo.”
   Ett flin spred sig över hennes ansikte.
   ”Men det såg ut som om du väntade dig något annat.”
   ”Nejdå, jag …”
   Flinet framför honom växte och han bet av sitt svammel, sa bara så lugnt han kunde:
   ”Klart jag gjorde.”
   Han tittade bort mot Ayla vid tjockmattan. Hon låtsades fortfarande inte om honom.