Den sista striden

- Det var Lucan, eller hur?
   Callas blick kokade av ett ursinne som skulle ha skrämt vem som helst, men Janus kunde inte bli rädd längre. Han nickade bara.
   En kropp låg på marken mellan dem i den grästäckta sluttningen. Den tillhörde en bredaxlad ung man som varit starkare än de flesta, som tänkt mycket och talat lite, som varit en enastående stridsman, en ännu bättre brottare och den allra bästa vän någon kunde ha. Men nu var Kalebs ansikte förvridet i en tom grimas som inte hade något att göra med hur han levt sitt liv. Mörkrött blod droppade fortfarande från skaftet till det avbrutna spjut som stack ut ur hans bröst och Janus visste att hans vän inte var kvar i kroppen. Kaleb hade flytt till Hades dödsrike, till Troj.
   Jag saknar er båda, tänkte han. Men det innebär inte att jag är redo att komma efter. Inte än.
   - Ja, det var Lucan.
   Han hade inte sett sin bror kasta, men det spelade ingen roll. Det kunde inte vara någon annan.
   - Jag ska döda honom. Callas skakade av vrede. Nu, med mina egna händer.
   Befälhavaren var på väg därifrån när Janus grep tag i honom.
   - Släpp mig!
   - Nej. Janus talade med ett sällsamt lugn. Lucan har tagit allt nu, förstår du inte det? Det finns ingenting mer jag kan förlora. Jag är ensam, precis som jag en gång var i hemmet. Jag kan inte fortsätta fly och du kan inte hjälpa mig. Jag måste stanna och möta honom öga mot öga, annars kommer jag aldrig att bli fri.
   Callas svarade inte. I tystnaden böjde Janus sig ned och slöt Kalebs ögon. Ögonlocken var kalla under hans fingrar och det förstärkte känslan av att Kaleb inte var kvar längre. Kroppen var ett övergivet skal utan liv. Endast i hans minnen skulle Kaleb fortsätta att leva.
   Han drog loss spjutet. Med det i handen reste han sig och gick. Han var fylld av ett lugn så stort att inga känslor fanns kvar.
   Vinden av de etthundratjugo dagarna, Bad-i-Sad-o-bist roz, tjöt i hans öron och från toppen av det fristående berget böljade tjock, svart rök. Människor skrek och dog fortfarande i infernot där uppe, men han lyssnade inte längre.
   Han gick för att möta sin bror.