Ett stycke ur Turk & Ayla, Sista skottet

Tjejerna kom sent till kvällsmålet. Lakers i ett stort, glatt gäng. Sedan Becka som den första från Celtics. Ansiktet likgiltigt.
   Hon gjorde en macka och satte sig längst ut på Lakers bord. Bredvid Natta och Marre. Inte vid Celtics bord.
   Turk såg att hon kastade en snabb blick bort mot ledarbordet. Omedelbart vreds flera huvuden där borta. Han räknade dem, Hannes, Amir, Josef och ett par av de yngre killarna. Becka mötte inga blickar. Hon nöjde sig med att le för sig själv, ett leende till alla och ingen.
   ”Tung torsk”, sa Adrian till henne. ”Precis som för Turks lag.”
   ”Jo.”
   Becka såg inte på honom och Turk fick en känsla att någonting hänt i omklädningsrummet. Han vände sig om och frågade halvhögt:
   ”Bråkat?”
   Hon kliade sig på näsan och tycktes tänka efter.
   ”Nja. Rett ut saker.”
   ”Bråkat alltså”, sa Natta med ett fniss.
   Turk lutade sig närmare och hoppades att Becka inte skulle låtsas om Natta.
   ”Blev ni klokare?”
   Återigen dröjde svaret. Men det kom.
   ”Kanske.”
   Något som liknade ett leende skymtade förbi i de blå ögonen.
   ”Okej. Vad ska ni göra? Eller ska jag kanske bara hålla tyst?”
   ”Fortsätt fråga du.”
   Tystnad.
   ”Så?”
   ”Vad vi ska göra?” Becka lutade sig tillbaka. ”Bli inte förvånad om coach-Pia hittas med avskuren hals i morgon.”
   Ögonen glittrade och han drog på munnen.
   ”Jag förstår. Den gemensamma fienden.”
   ”Typ.”
   Plötsligt var leendet tydligt. Det som han knappt hade sett sedan bussfärden ner till Västervik.
   ”Så nu är ni vänner?”
   ”Inte alls.” Hon log fortfarande, men inte lika glatt. Som om hon visste en hemlighet. ”Vet du vad Ayla sa om dig förut?”
   Tjejerna vid bordet ryckte till. Becka suckade och såg sig omkring.
   ”Alldeles nyss, alltså. Inget annat.”
   Ayla hade pratat om honom i dag. Två gånger.
   ”Näe.” Han skakade på huvudet och undrade vad det kunde vara som han inte borde höra. ”Jag var ju inte med.”
   ”Hon sa att hon gillar dig. Det var en av anledningarna till att hon åkte hit.”
   Han visste inte vad han skulle säga. Hade Ayla sagt det till Becka, men inte till honom? Han blev inte klok på henne. Eller sig själv. Varför var det lättare att säga sanningen till någon som inte behövde höra den?
   ”En av anledningarna? Vad fanns det mer?”
   ”Hon ville jävlas med mig, såklart. Men det var ingen överraskning. Jag vill jävlas med henne också.” Ett skevt leende i det allvarliga ansiktet.
   I ögonvrån anade han att flera av de yngre coacherna kikade på Becka bortifrån ledarbordet.
   ”Och hur tycker du det har gått?” frågade han.
   ”Det gick bra. Tills coach-Pia sabbade allt.”
   Ayla, Tas, Karin och Jossan kom in i matsalen. En självklart småpratande blandning av Alvik och Akropol som skulle ha varit otänkbar några månader – eller bara dagar – tidigare.
   Aylas blick fann honom och Becka, och något skymtade i de bruna ögonen. Något mer än glädje.
   ”Ooops”, sa Becka. ”Hon gillar inte att vi pratar. Men jag skulle inte heller jubla om killen jag gillar pratade med lägrets snyggaste tjej.”
   Ingen blinkning, inget som antydde att det var något annat än allvar. Det var fascinerande att hon så tveklöst kunde säga att hon var snyggast. Han kikade omkring dem. Adrian var uppe i en av sina historier och ingen verkade ha hört vad hon sa.
   ”Men en kille du gillar skulle inte kunna prata med någon som är snyggare”, sa han. ”Eftersom du är snyggast här.”
   Det skulle han inte ha vågat säga några dagar tidigare och han hoppades att hon tog det på rätt sätt.
   Hennes tur att se sig omkring.
   ”Du ska nog vara glad att ingen annan hörde det där. Men tack. Nu ska jag gå och pudra näsan. Eller pinka, som det också heter.”
   Hon tog väskan med sig och han förstod att hon inte skulle komma tillbaka.