Ett stycke ur Skogsflickan

Tanarog klev ut ur den stora dvärgaporten. Solen sken och det skulle bli en fin dag. Men det var fortfarande kallt. Han blåste i händerna och gick nerför sluttningen.
   Han var ung för att vara bergsdvärg och hans skägg hade precis börjat växa. Den äldsta dvärgen, Bergäldsten, hade blivit trehundrasextioåtta och ett halvt år gammal och hans skägg var så långt att det låg i en hög vid hans fötter. När han gick fick han lyfta upp det. Eller linda det flera varv runt kroppen. Ingen dvärg klippte någonsin sitt skägg.
   Tanarog var lika kort som de andra bergsdvärgarna, lika stark och om några år skulle han vara lika skäggig. Ändå var han annorlunda. Dvärgar levde hela sina liv i stora grottor under en bergskedja de kallade Randbergen. Nöjda med att hacka sig djupare in i mörkret. Men Tanarog hade fötts med en längtan. Han ville ut till skogens grönska och solens värme.
   I många långa år hade porten varit stängd och låst. Men Tanarogs längtan var så stor att han en dag klättrade in i ett utkikshål och ramlade ut på andra sidan, högt uppe på en bergvägg. Han mötte den uråldriga, vita draken Is och klättrade hela vägen ner till skogen. Till alla träd.
   Där träffade han Bladhus.
   Hans blick drogs till den sargade eken på kullen och glädjen bubblade upp i honom. Bladhus hade blivit hans vän. En osannolik och underbar vän som hade räddat alla dvärgar från Besten vid bergets rötter.
   Tanarog lämnade vägen och fortsatte uppför kullen. Efter några steg stannade han. Det kändes som om någon tittade på honom.
   Draken Is satt på sin vanliga plats högt ovanför porten. Men det var inte drakens blick han känt. Den som tittade på honom fanns i snåren nedanför kullen. Han undrade om något av träden hade vaknat till.
   ”Hallå? Är det någon där?”
   Inget svar. Snåren var stilla. Nästan för stilla.
   Han fortsatte fram till den stora eken. Våren och värmen hade fått gröna knoppar att slå ut på Bladhus grenar. Livet var verkligen på väg att återvända. Tanarog blev ännu lite gladare. Han lutade pannan mot den skrovliga barken och viskade:
   ”Kommer du ihåg hur du slogs mot Besten vid bergets rötter? Kommer du ihåg hur du jagad ut odjuret ur våra grottor?”
   Han väntade sig inget svar. Eken hade varit tyst sedan kampen mot Besten vid bergets rötter i höstas. Hela vintern hade passerat, men en dag skulle eken vakna till liv igen. Snart.
   En vind blåste genom Tanarogs hår och för första gången på länge fanns det värme i luften. Han andades ut. Livet var underbart.
   Jag? viskade en röst. Du var också med, Tann. Det minns jag tydligt. Du och din yxa. Tillsammans jagade vi ut Besten ur era grottor.
   ”Bladhus!” ropade Tanarog. ”Är du vaken?”
   Jag vaknade nyss och jag är väl inte riktigt vaken än. Men snart.
   ”Härligt!”
   Tanarog lade armarna på den stora ekens bark och kände en liten rörelse tillbaka. Bladhus kvisthålsögon och mun var stängda, men eken pratade ändå. Den mörka, trygga rösten trängde ut genom barken.
   Det tycker jag också, min vän. Men något har hänt. Något som oroar mig. Jag fick veta det alldeles nyss.
   ”Vad fick du veta?” Tanarog rynkade pannan. ”Av vem?”
   Besten som levde vid bergens rötter är i rörelse igen. Långt härifrån. Den river omkull träd och sprider rädsla omkring sig.
   ”Oj! Vem berättade det?”
   En liten röst viskade i mitt öra.
   Tanarog insåg att det fortfarande kändes som om någon tittade på honom. Han vred sig runt, men snåren var stilla.
   Det dröjer innan jag kan röra mig igen och det är bråttom. Ta din yxa och följ med Skogsblixten tillbaka. Jag kommer efter så snart jag kan.
   ”Skogsblixten?”
   Han såg sig omkring en gång till.
   Hon var här alldeles nyss.
   ”Hon? Och varför kallar du henne Skogsblixten?
   Åh, hon är snabb den lilla flickan. Som blixten. Men det blir inte alltid som hon har tänkt sig. Ungefär som när blixten slår ner. Man vet aldrig exakt var.
   ”Jag förstår inte.”
   Det kommer du att göra, min vän. Bara du följer med henne.
   ”Pratar ni om mig?”
   Rösten kom från snåren bakom Tanarog. Den lät irriterad.