Den röda planeten

Erik, Magnus, Hanna och Rikard stod runt huvudpanelen. Skeppet hade gått i bana runt Mars och de betraktade uppmärksamt den röda planeten som roterade framför dem. Basen där gruvingenjörerna bott och de själva skulle slå sig ner syntes tydligt. Den låg mitt i en för länge sedan uttorkad flodbädd, 100 kilometer väster om Valles Marineris. Men det var inte basen de tittade på. Längs hela Marineris djupa kanjonsystem virvlade en enorm dammstorm.
   "Den sprider sig mot sydväst", sade Erik. "Det ser inte bra ut."
   "Kommer stormen att nå basen, pappa?" frågade Rikard.
   "Ja, förmodligen. Vi måste kanske ta den alternativa landningsplatsen."
   "Hur ska vi då komma till basen?" Hanna tittade oroligt på sin pappa.
   "Vi har våra två rullare med oss", sade Magnus. "Vi kommer till basen med dem."
   Rullare var genomskinliga bollar, tre meter höga. Hanna och Rikard hade sett inspelningar på en rullare som tog sig fram på Mars yta. Den rullade och studsade över såväl jämn mark som stenar och kratrar. Det fanns plats för fyra passagerare i varje rullare och sätena var konstruerade så att de som åkte alltid hängde upprätt, trots att de satt mitt inne i den snurrande rullaren.
   Den alternativa landningsplatsen låg på en av de uråldriga högländerna som täckte halva Mars. Den var inte mer är 200 kilometer ifrån huvudbasen, men låg skyddad från stormar mellan två av de tre vulkanerna som stod i rad på den högplatå som hade fått namnet Tharsis Montes. Det var en tom och öde plats, men det spelade ingen roll. Skeppet hade de allt de behövde för att kunna ta sig till basen.
   Dammstormar skulle inte vara ett problem när de väl hade kommit på plats i basens biosfär ? den stora starka plastbubblan som skulle vara deras hem. Men de kunde inte landa i en storm. Vindar på sextio meter i sekunden var inget ovanligt, långt mycket mer än en storm på jorden. Marsluften var visserligen så tunn att vindstyrkan i sig inte var ett problem, men allt damm skulle göra det svårt att se när de väl kommit ner. De önskade att de hade kunnat vänta ut stormen från sin bana runt planeten. Men inte heller det var möjligt. Nästan allt bränsle var förbrukat efter den oplanerat långa färden från Jorden och de måste ner på Mars inom tjugofyra timmar.
   De bestämde sig snabbt. Dammstormens center kom allt närmare huvudbasen och de skulle försöka landa mellan vulkanerna på Tharsis Montes. Transporten till basen fick de oroa sig för när de hade kommit ner.
   Experterna på Jorden höll med. De fick några korta lyckönskningar, sedan bröts kontakten. De skulle inte höra av Jorden igen förrän de kommit till huvudbasen. Skeppets kommunikationssystem klarade inte att sända genom atmosfären.
   "Då sätter vi oss i g-stolarna och håller tummarna", sade Birgitta. "Vi vet inte så mycket om marken dit vi ska. Ingen har varit där. Men på satellitfotona ser det ut att vara fast och plant intill vulkanerna."
   Alla intog sina platser. Det pirrade i Rikards mage och han hade svårt att sitta still.
   "Fäll in solseglet!" beordrade Birgitta. "Fäll ut värmeskölden! Påbörja landningssekvensen!"
   Skeppet saktade in och började sjunka mot planeten med värmeskölden först. Utan den skulle de brinna upp även i Mars tunna atmosfär, som var hundra gånger tunnare än Jordens.
   När de föll ner mot den röda planeten flammade luften utanför huvudpanelens kameraöga som eld, men värmeskölden gjorde att temperaturen inne i skeppet inte ändrades. Alla sex såg storögt planeten växa tills den fyllde hela panelen. De tre vulkanerna på högplatån Tharsis Montes sköt upp mot dem och de började kunna urskilja detaljer på slätten där de skulle landa.
   Rikard tyckte att det såg ut som om de stod stilla medan den röda planeten kom rusande emot dem. Det var som en berg-och-dal bana eller ännu värre. Han fick för sig att han skulle krossas.
   De föll förbi vulkanernas söndersprängda toppar och landningsplatsen blev allt tydligare. Den såg alldeles platt ut. Frågan var om den skulle orka bära skeppet. Alla sträckte på sig och väntade. Landningsplatsen fortsatte att närma sig. I sista stund vrålade motorerna på högvarv och blåste ut luft för att bromsa fallet. De trycktes ner i sina stolar. Sedan, med en kraftig duns mot den hårda lavaskorpan, tog skeppet mark. Motorerna slogs av och det blev tyst.
   De hade landat.