Det magiska molnet

Stormsvala klättrade uppför en brant våg.
Joar fick hålla hårt i rodret för att inte ramla.
Vinden tjöt i seglet och höga vågor reste sig
omkring dem. Stormsvala bröt genom vågen
och dök ner på andra sidan. Vatten slog in i båten
och farten ökade så att det sög till i Joars mage.
Han kämpade med rodret.

Stormsvala plöjde genom ännu en våg och mer vatten
sköljde över honom. Han hade seglat i hårt väder,
men aldrig så långt ifrån Farhamn.
Aldrig med en sådan kurs och aldrig så långt
ute på Västhavet. Himlen var mörk av moln,
men luften hade kvar sommarens värme.

- Kommer vi att klara det här? frågade Joar.

- Jag hoppas det, svarade Stormsvala.

Hon lät glad, som om hon tyckte om vinden och vågorna.

Vinden kom utifrån Västhavet.
Om de vände skulle Stormsvala snabbt blåsa tillbaka
till Farhamn. Men Joar vill inte vända.
Stormsvala kämpade sig över ännu en våg.
Joar måste styra försiktigt.
Vinden kunde blåsa omkull Stormsvala.

Vågorna slog mot Stormsvala och vinden träffade i stötar.
Joar styrde mot en våg med vinden tjutande i öronen
och fortsatte upp över nästa. Joar såg Mira
framför sig i stormen, såg hennes bruna hår och blå ögon.
Det var mot henne han styrde. Timme efter timme.
Rakt genom den hårda vinden och de allt större vågorna.

- Joar!

Stormsvalas röst fick Joar att lyfta blicken.
En enorm våg reste sig mot dem i stormen,
den var dubbelt såg hög som alla andra vågor.
Kraften i vågen fick luften att mullra som åska.
Joar hade aldrig sett en sådan våg,
men han hade hört talas om dem.
De kallades för bergsvågor. De var höga
som ett berg och nästan lika hårda. Bergsvågor föddes
i stora stormar. Flera mindre vågor växte ihop
till en enda jättelik våg.

Bergsvågor slog sönder båtar och hamnar. Joar hade hört
berättelser om hur de hade sköljt över hela öar.

Bergsvågen reste sig så brant att Stormsvala
inte kunde klättra uppför. Vågen var mycket högre
än hennes mast, men det var för sent att vända om.
Om Joar försökte vända Stormsvala skulle vågen
träffa dem från sidan och trycka ner dem under vattnet.
De skulle inte komma upp igen.

Joar måste försöka styra över vågen,
men han visste att det inte skulle gå.
Stormsvala skulle inte kunna ta sig
över den hårda muren av vatten.
Det var omöjligt. De skulle gå under.

Allt det hann Joar tänka innan bergsvågen nådde dem.
Sedan lyfte vågen Stormsvala uppåt. Snabbt.
Joar lutade sig tillbaka och såg vågens krön
högt ovanför sig. Vågen skulle krossa dem.
Han visste att kampen var förlorad.

Men Stormsvala fortsatte uppför vågens framsida,
som om hon kunde flyga. Hon klättrade nästan
rakt uppför med hjälpa av vinden i seglet och något mer.
Något som Joar inte förstod. Han klamrade sig fast
vid rodret och höll balansen på det lutande däcket.
Plötsligt ropade Stormsvala på honom:
- Hjälp mig!

- Men hur? frågade han i stormen.

- Hjääääälp!

På något märkligt sätt hade Stormsvala
lyckats klättra hela vägen upp till vågens krön.
De befann sig högt över det stormande Västhavet.
Men Stormsvala kunde inte klättra högre.
Vågen höll på att bryta henne baklänges.
Joar kastade en blick ner mot havsytan.
Han kunde redan känna hur de föll genom luften.

Vi kommer att krossas! tänkte han.