Magiväktare och sköldpaddspirater

Globmagikern

Namataru var överlycklig.
    Han och hans voidsköldpaddor var tillbaka på Loophole i sin rymdgalär. Ett högt, smalt torn hade just blivit synligt i solljuset över bergsstaden Teberon. I tornet hade Globmagikern sin Skola för studier i högre magi. Men inga elever gick där. Globmagikern var nämligen en rätt besynnerlig figur.
    I tornet hade han något som kunde avgöra ljusets framtid.
    Namataru tittade på det höga tornet. Solen gnistrade i branta bergssidor och höga vattenfall under rymdgalären. Det var så vackert att han måste fnissa.
    Han och hans besättning av voidsköldpaddor hade nyligen genomgått en ny utbildning på Mörka Rådets stenfästning i rödrymden. Den här gången hade de fått lära sig att hoppa jättefort, klättra baklänges, spela basfiol och sy alldeles raka sömmar. Namataru hade sytt bäst av alla.
    Method, Mörka Rådets ledare, hade blivit så imponerad att han hade skickat dem till Loophole. Deras uppdrag var att släcka allt ljus. Och den här gången skulle inte ens de kunna misslyckas. Exakt så hade Method sagt.
    De hade redan försökt en gång, men då hade en löjlig liten blåklädd flicka hunnit före dem.
    Det nya sättet skulle kräva mycket av Namataru, men det skrämde honom inte. Tvärtom. Äntligen skulle han och hans besättning få användning för all sin träning. Ingen kunde hoppa trefot, spela blockflöjt och dansa pekfingervalsen som de.
    Inte ens Globmagikern.

Rymdgalären gled mot Globmagikerns torn med viftande åror. Namataru stod uppe på däck och stirrade på tornet. Genom en liten tratt talade han om för sin besättning hur de skulle ro.
    - Framåt, sa han.
    Det var bra att säga det ibland. De glömde så lätt.
    Krönet på tornet var platt och brett. Något smalt och blått stod alldeles stilla där uppe i solskenet, det påminde om en fågelskrämma. En väldigt stilla fågelskrämma, trots att vinden blåste. Namataru stirrade på fågelskrämman tills ögonen tårades utan att kunna se minsta rörelse. Bortanför tornet bredde Loopholes öken ut sig, en brungul ocean av sand. Luften över öknen dallrade i hettan.
    - Framåt, sa Namataru tankspritt i tratten.
    Fågelskrämman hade fortfarande inte rört sig. Han blev allt mer säker på att det var en staty. Eller en klädhängare. Eller möjligen en knästräckare. Globmagikern var någon annanstans.
    - Landa på krönet, sa Namataru.
    Rymdgalären gled fram och tog mark förvånansvärt mjukt. Namataru tittade ut över staden Teberon, som klättrade på klipporna nedanför tornet, och undrade var Globmagikern hade tagit vägen.
    En ljummen vind blåste över krönet och Namataru kände hur galären rörde sig. Men galären låg stilla. Med en rysning insåg han att det var hela det höga tornet som gungade i vinden.
    - Välkomna, sa en röst alldeles i närheten.
    Namataru studsade till och upptäckte att den smala, blå knästräckaren hade vänt sig mot honom. Det var ingen knästräckare. Det var Globmagikern. Han hade en stel, vit mask där ansiktet borde ha suttit. Masken rörde sig inte när han talade.
    - Jag förstår att ni har kommit till min Skola för studier i högre magi för att bli elever.
    Globmagikern var dubbelt så lång och bred som Namataru, men också mycket platt. Som en streckfigur. Namataru glömde masken och blev plötsligt full i skratt.
    - Nej, sa han. Vi har kommit för att vinna sidan som du bevakar. Du har två val. Antingen ger du den till oss på en gång. Eller också besegrar vi dig och sedan ger du den till oss.
    Men Globmagikern blev inte rädd, som Namataru hade trott. Han blev glad.
    - En magisk strid. Äntligen!
    Den smala, blå figuren lyfte armarna och blev plötsligt ännu längre och bredare. Och mycket läskigare. Tre små metallglober hoppade fram ur en ficka och började snurra runt Globmagikerns huvud. Snabbt. Namataru kände att vinden blåste hårdare över krönet.
    Method hade varnat honom för en enda sak med Globmagikern: Globtornadon, en magisk tornado som hade vunnit tusentals magiska strider åt Globmagikern.
    - Jag skojade! hojtade Namataru. Vi vill visst bli dina elever! Lär oss allt du kan!     Men Globmagikern lyssnade inte. De tre metallgloberna snurrade så snabbt runt hans huvud att de såg ut som ett enda silverstreck. Namataru upptäckte att ett kolsvart moln hade parkerat rakt ovanför rymdgalären.
    - Uppåt! ropade han i panik. Framåt! Bort härifrån!
    Galärens åror viftade till, men Dork, Durk, Dark, Donk, Kork och Magnus hade svårt att komma överens om de skulle åka uppåt, framåt eller bortåt. Galären vinglade till och tippade över på sidan.
    Namataru höll sin trollstav i händerna, men han hade inte en tanke på att trolla. När en svart tornado slingrade sig ner från molnet ville han bara därifrån. Tornadon var en pelare av ylande virvelvindar. Den bet sig fast i tornets krön mellan Globmagikern och den liggande galären.
    Globmagikern lyfte händerna rakt upp i luften och pekade på galären. Ylandet ökade tills det slog lock för Namatarus öron. Sedan satte sig tornadon i rörelse.
    Med ett skrik hoppade Namataru ner på krönet och sprang runt den. Han stannade bakom Globmagikern och kikade nervöst på de svarta virvelvindarna.
    Dork, Durk, Dark, Donk, Kork och Magnus måste ha förstått att något otäckt höll på att hända. Plötsligt viftade alla årorna till på en gång. Galären lyfte från krönet och det såg ut som om den skulle komma undan tornadon.
    - Vänta! ropade Namataru. Ni kan inte lämna mig här!
    Globmagikern ryckte till och den vita masken vändes ner mot honom. Tornadon stannade tvärt. Det var som om allt på krönet frös till is. Allt utom galären. Namataru upptäckte att Globmagikern faktiskt var ännu läskigare när man stod tätt intill honom.
    - De där är inte alls mina vänner, sa han snabbt och viftade med tre knutna nävar mot galären.
    - Försvinn! Jag vill aldrig se er igen!
    Med en rörelse fick Globmagikern de tre metallglobernas hysteriska snurrande att upphöra. I stället lade de sig ovanpå varandra i en liten stapel rakt över hans huvud. Luften mellan dem skiftade färg och glödde i vulkanutbrottsrött.
    Globmagikern pekade ner på Namataru med ett smalt, spretigt finger och Namataru förstod att allt var förlorat. Vad Globmagikern än hade hittat på fanns det ingenting han kunde göra. Kampen var slut innan den ens hade börjat.
    De tre metallgloberna riktade sitt röda sken mot Namataru och Globmagikern drog isär händerna, som om han tänkte klappa med dem. Namataru insåg att han trots allt var en aning nyfiken på vad som skulle hända.
    I det ögonblicket vinglade galären fram bredvid Globmagikern. En av alla de viftande årorna träffade den översta globen som ett slagträ. Globen försvann i en hög båge ut över krönet. Och det förändrade allt.
    Globmagikern slog ihop handflatorna. Men det kom inget himlastormande utbrott. I stället hördes ett tyst tjoffande, sedan pruttade en röd pelare rakt mot himlen och försvann. Också den ylande globtornadon föll sönder i små virvelvindar som fnissande jagade varandra kors och tvärs över krönet.
    Globmagikern rynkade pannan och slog ihop handflatorna en gång till. Det hördes ett svettigt klappande, sedan skramlade de två återstående globerna ner i hans huvud.
    Förvånat räknade han globerna som låg på marken med sina långa fingrar, sedan såg han på Namataru. Ansiktsmasken rörde sig för första gången, men Namataru kunde inte säga om det var glädje eller ilska han såg.
    - Du besegrade mig.
    I handen höll Globmagikern en hoprullad boksida. Snabbt rafsade Namataru åt sig den.
    - Det visste jag väl, sa han och sprang efter galären som fortfarande vinglade över krönet.
    Namataru hoppade ombord på galären.
    - Jag besegrade honom, sa han i tratten ner till de andra.
    - Gjorde du? sa Kork. Vad duktig du är!
    - Jag vet, sa Namataru. Snart kan vi släcka ljuset.
    Medan han talade hade han fått syn på en liten prick som snabbt växte i storlek. Han snodde runt och upptäckte att de befann sig mitt mellan pricken och Globmagikern.
    - Ner! ropade han och duckade.
    Men galären dök inte. I stället slutade alla åror att vifta. Korks röst trängde upp genom tratten:
    - Vad sa du?
    Namataru stirrade på den lilla globen som ilade emot dem.
    - Ingenting.
    Globmagikerns försvunna metallglob brakade in i galären och fortsatte rakt genom skrovet, under Namatarus fötter. Den for ut på andra sidan, i ett moln av träsplitter. Namataru tyckte inte att det såg ut som om den tappade det minsta i fart.
    Han hörde Korks röst:
    - Haha! Såg ni?
    Galären tippade framåt och började dyka ner mot öknen. Ett moln av böcker, papper och splitter från bokhyllor spydde ut ur hålen efter metallgloben.
    Namataru höll krampaktigt tag i sidan han vunnit av Globmagikern medan öknen sköt upp mot dem.