En magikers styrka

Det hade hunnit bli skymning när den gamle mannen uppenbarade sig i skogsbrynet och med långsamma steg började gå mot den lilla byn. I söder reste sig Katargbergen högt över Bonuroskogens vinterbruna täcke, i norr syntes inte minsta antydan till ett slut på skogen. När han nådde de första husen hade en liten grupp samlats.
   - Välkommen, främling, sade byäldsten och lyfte handen till hälsning. Vad för dig hit, vid den här tiden på året?
   Mannen stannade, lutad på sin vandringsstav. Trots sin ålder var han längre än någon av dem. Hans djupt fårade ansikte var väderbitet, håret vitt och samlat i en piska. Hans mörka ögon gnistrade som kristall.
   - Jag är Hegram, sade han. Jag går dit vinden för mig.
   - Är du en trollkarl?
   - Nej, den styrkan finns inte i mig. I mig dväljs istället historier från flydda tider. Han tystnade och såg på gruppen framför sig. Jag är en berättare.
   Byäldsten nickade.
   - Då valde du ett gott tillfälle för ditt besök, Hegram. Vintern är en tid för berättelser. Låt oss bjuda dig mat och en plats att sova, i utbyte mot vad du har att förtälja.
   - Tack, sade mannen som kallade sig Hegram. Dock måste jag varna er. En gång hade jag huvudet fullt av berättelser, men nu återstår blott en.
   - En enda?
   - Ja, men den innehåller allt som hör livet till-kärlek, hat, strid, bitterhet, styrka och vanmakt. Det finns något för alla och jag tror att ni kommer att finna det värt att lyssna.
   Byäldsten nickade.
   - Då gör vi gärna det.
    - Jag tackar dig, Reubar.
   Byäldsten rynkade pannan när han hörde sitt namn, men främlingen log bara stilla, och till slut mötte han leendet.
   - Kom, min vän. Jag är redan nyfiken på vad du har att säga.
   Tillsammans gick de genom gruppen med bybor, mot byns möteshus.

- I begynnelsen skapade två makter världen som en skådeplats för att mäta sin styrka. De tände solen och stjärnorna, de placerade ut landen och haven, de reste bergen och drog fram floderna. Därefter lät de människorna och djuren befolka sitt verk. Hegram satt framför elden i möteshusets värme, omgiven av tysta bybor, gamla som barn. Han var mätt och så tillfreds han kunde bli.
   Han fortsatte:
   - När allt var färdigt började kampen. Makterna stred genom utvalda kämpar, som själva fick sätta sina styrkor i vapen och bekämpa fienden var den stod att finna. Den makt som förlorade förvisades till andra sidan Avgrunden, den djupa klyfta som skiljer deras värld från vår. Kraftmätningen fortsatte i eoner, och med tiden kom varelserna som från början varit makternas verktyg till insikt om vad som styrde dem, och med insikten kom motviljan. Han tystnade.
   Ingen i det stora rummet rörde sig. Alla iakttog honom. Han fuktade läpparna.
   - Den Stora Fredens Krig ändrade för alltid historiens gång. Makten som förlorade förvisades från världen och freden som följde varade i tusen år-ett tilltvingat tillstånd där människans missnöje växte från dag till dag. Och när den förvisade makten till sist, genom en trollkarls misstag, vann sitt återinträde till vår värld, hade dess tusenåriga längtan förvridit den och gjort den ond. Han suckade stilla. Kampen som följde var hårdare och mer skoningslös än någon av de föregående. Men också den härskande makten hade blivit ond, förvriden av sitt absoluta herravälde. Människan stod fångad av sina skapare, som ett ovilligt verktyg mitt i stormen.
   Rösten hade sjunkit till en viskning. Han fortsatte, starkare:
   - Men när allt tycktes förlorat gjorde en ensam krigare vid namn Sayn Shanda sitt inträde i historien, ridande på sin wyvern Sheeba. Genom list och skicklighet lurade de tillsammans ut den sista av de uråldriga drakarna till havs, där den slukades av Gandor-dar-Morawa-im-salem-Ormen-som-är-Gud-i-vattnet. Berövad sitt mest fruktade vapen vacklade den ena makten, och när dess härförare Korgath flydde för att omgruppera, råkade han komma förbi Sayn Shanda. I striden som följde dödade Sayn med egen hand mer än fyrtio stridsmän, på ryggen av en stridsbest. Det var som om tiden stannat upp, som om han var den ende som kunde röra sig, medan världen stod still. Han nådde fram till Korgath just som denne insåg att han blivit ett verktyg för ondskan, att den enda räddningen för världen var om han försvann. Korgath lät Sayn Shanda döda honom, han valde evigheten i Avgrunden framför fortsatt liv, och han gjorde det för människans bästa.
   Byborna såg på varandra.
   - Och samtidigt som Korgath valde bort sin frälsning, dödade Stora Rådets trollkarlar den andra maktens kämpe. I ett och samma ögonblick blev världen fri från de två makterna som skapat den. Det första Frihetskriget var vunnet.
   Hegram drog munnen till ett smalt streck.
   - Men frihet är en svår börda för de som levt i träldom. Stora Rådets sista trollkarlar anade det, och rådgjorde länge om vad de skulle göra för att stänga de två makterna ute från världen. Till sist enades de om att fånga alla ord ur trollformeln som öppnar porten till Avgrunden och låsa dem i en bok. När det var gjort placerade de boken på den allra säkraste platsen de kunde uppbringa och frammanade kraftfulla besvärjelser att vakta den. De visste att hur mycket de än ansträngde sig, skulle det komma en dag när dessa inte längre förslog. De köpte tid, i väntan på en bättre lösning. Men de visste inte att boken med tiden skulle få ett eget liv, att trollformeln i den skulle ropa allt högre efter alla Unadans magiker, locka dem att befria den och åter sätta världen i brand. Idag har mer än tusen år har förflutit.
   Han tystnade.
   - Tusen är en oöverskådligt lång tid för en människa, men för de makter som väntat i Avgrunden är det blott som ett hjärtslag. Och det är där, mina vänner - han lyfte blicken, så att alla kunde se tårarna som rann ur hans mörka ögon - det är där min historia börjar.
   Det stora rummet var tyst när han fortsatte.