Krigarens väg

”Det är kallt”, sade Sheeba.
    Sayn log.
    ”Du låter förvånad. Jag hade hoppats att du skulle kunna räkna ut att det skulle bli kallare om man flög norrut från Akraig.”
    ”Det är fruktansvärt kallt.”
    ”Jag vet.”
    De flög över ett mörkgrått, sönderblåst hav, under en lika mörkgrå himmel. Kylan var som en sågklinga i ansiktet. Sayn hade trott att riktigt sträng kyla skulle dämpa vinden, att den skulle lägga sig som en filt över världen och få allt att bli rent och stilla, som hans barndoms vintrar i norra Unadan. Men ylande vindkårar slet skummet från vågkammarna under dem och kylan åt sig obevekligt genom hans pälsfodrade kläder. Han hade aldrig upplevt något liknande.
    Sheeba flög så snabbt hon kunde, för att hålla sig varm, och han kurade i sadeln, helt beroende av värmen från hennes kropp. De hade varit på väg i ett och ett halvt dygn och snart borde något annat än havet synas vid horisonten.
    Sayn mor hade lärt honom flera korta fraser på iskar, nordmännens språk, men hon hade aldrig varit i Iskargo före Den stora förlikningen och hade inte kunnat berätta något om sitt folks hemland. Sayn visste inte om han skulle hålla utkik efter en övärld eller ett fastland. Eller bara en mur av is och snö.
    Sheeba höll samma kurs som nordmannen och de två wyverna hade hållit bort från Akraig. Wyverns hade en inre känsla för riktning, likt brevduvor och budfalkar. Sheeba kunde hålla kursen genom stormar och dimma och under alla år de känt varandra hade hon aldrig kommit fel.
    Sayn var glad att vara på väg. Han skulle återvända till Elena, men för att kunna göra det måste han undersöka världen. Och sig själv. Han måste komma fram till något som gjorde det möjligt för honom att slå sig ner på en plats och stå lika stadigt i livet som Elenas far. Om han inte fann kunskapen på vägen genom Iskargo skulle han fortsätta leta. Till slut måste han finna den. Eller gå under.
    Han blinkade till. Något ljusare grått hade blivit urskiljbart framför dem. Det låg alldeles stilla i havets oupphörliga rörelser.
    Han lyfte armen och pekade.
    ”Vad är det där?”
    Sheeba kikade framåt.
    ”Ett isberg”, sade hon. ”Eller en ö.”
    Hon fortsatte mot det ljusgrå. Sayn fascinerades av ödsligheten omkring dem, av kylan som höll allt i ett strupgrep. Det var ofattbart att människor kunde härda ut på en sådan plats, till och med föra ett normalt liv.
    ”Det är en ö”, sade Sheeba.
    Hon hade rätt. Det grå var en klippö som översköljts med så mycket havsvatten att den var täckt med tjocka islager. Luften var tillräckligt kall för att kunna frysa stillastående saltvatten, men havet spjärnade fortfarande emot.
    Klippön reste sig ett tjugotal manslängder ur havet och var formad som en hästsko. Hästskons öppning var riktad mot sydväst, nästan rakt mot Sheeba och Sayn.
    ”Som en hamn”, sade Sayn.
    ”Ja”, sade Sheeba. ”Men vem skulle ge sig ut i en båt på det här havet?”
    Hon girade mot hästskons öppning. Vågor innanför var små, utan kraften från havet utanför. Sayn såg något som liknade en avlång byggnad tätt intill klippväggens innersta hörn, den mest skyddade platsen på hela ön.
    ”Kan det vara ett hus?” frågade han. ”Vem skulle vilja bo här?”
    ”En ashtar”, svarade Sheeba. ”Förslagsvis.”
    Hon gled på utbredda vingar mot klippöns öppning. Plötsligt höjde hon blicken. ”Titta.”
    Bortom ön syntes något avlångt och vitt mellan havet och himlen. Det låg alldeles stilla.
    Ett fastland.
    ”Iskargo”, mumlade Sayn. ”Det gick. Vi tog oss hela vägen över Stormarnas hav, förbi Akraig-im-Salem, och snart är vi framme!
    Bakom den höga, avlägsna kusten reste sig spetsiga, snötäckta berg.
    Sheeba gled ned mellan klippöns branta väggar och vinden sjönk undan till en väsning. Efter ett och ett halvt dygns färd genom en dånande vind slog den plötsliga stillheten lock för Sayns öron.
    ”Jag undrar vad byggnaden är gjord av.”
    ”Sten. Eller is.” Sheeba svävade genom lugnet på utbredda vingar. ”Ser du vad högt upp från vattnet den ligger?”
    ”Vattnet är farligt här”, sade Sayn. ”Jag ser ingen båt och jag tvivlar att någon skulle våga färdas hit från … Titta! Det ligger något nedanför huset.”
    ”En nordwyvern”, sade Sheeba och gjorde en skarp sväng. ”Jag tror att den är död.”
    Nordwyvern låg på rygg i snön med utbredda vingar. Den korta, kraftiga kroppen skiftade i flera nyanser av gråblått.
    Sayn och Sheeba såg sig omkring.
    ”Det finns ingenting i närheten som kan ha dödat den”, sade Sayn.
    ”Ingenting vi kan se.”
    Sheeba gled i en stor cirkel ovanför det stilla vattnet som var omslutet av den hästskoformade ön.
    ”Ser du avtrycket i snön och isen bredvid kroppen?”
    Sayn nickade.
    ”Som efter en stor säl.”
    Han mindes de mjuka avtrycken Elena visat honom i sanden på ett litet skär i Erivagarkipelagens havsband – spåren efter en rund kropp som släpat sig fram genom sanden.
    Tankarna dröjde kvar hos Elena.
    Dagen hade varit en av de gångna veckornas mest fridfulla; havet hade legat spegelblankt hela vägen till horisonten och de hade rott ut på en upptäcksfärd mellan arkipelagens öar. För första gången hade han kunnat släppa allt han upplevt i Frihetskriget och bara funnits till. Men stunden hade varit kort. Krigsminnena var tillbaka med den första hårda vindkåren.
    ”En mycket stor säl”, sade Sheeba. ”Och den kom inte från vattnet.”
    Sayn nickade.
    ”Spåren försvinner i snön där borta, som om sälen grävt sig rakt ned.”
    ”Och kom rakt upp ur snön.”
    Sheeba gled långsamt mot den öde byggnaden. Sayn stirrade på nordwyvern. Det fanns inga synliga tecken på skada på den livlösa kroppen. Det var som om den sov.
    ”Sälspåren går inte hela vägen fram till kroppen”, sade han.
    ”Sälen var kanske inte hungrig”, sade Sheeba. ”Men det finns fler avtryck bredvid wyvern.”
    ”Vingavtryck”, sade Sayn. ”Som om wyvern rullade ett varv innan den dog.”
    Fler detaljer blev urskiljbara medan de närmade sig, men det var svårt att förstå sammanhanget i vad som hänt. Sheeba lät vingarna slå och lyfte dem uppåt, över byggnaden.
    ”Landa på taket”, sade Sayn.
    Byggnaden låg förankrad mot öns klippmur. Taket sluttade brant, men Sheeba borrade in klorna i en isig kant och landade. Och till sist, efter mer än ett och ett halvt dygn i luften, kunde hon fälla in vingarna. Hon släppte ut en djup suck.
    ”Äntligen.”
    Nordwyvern låg utbredd på snön nedanför byggnaden. Sayn betraktade den fundersamt.
    ”Den har en sadel på ryggen och det ligger något bredvid den. Ser du? Ett par stövlar, tror jag. Små stövlar.”
    Sheeba nickade.
    ”De är fastbundna i sadeln.”
    ”Det finns fotspår i snön bredvid wyvern”, sade Sayn och pekade.
    En ensam rad med fotspår letade sig fram mot byggnaden. I den tilltagande skymningen gick det inte att avgöra var de slutade. Byggnaden kändes tom. Det fanns inget levande i närheten.
    Eller?
    Sayn skakade på huvudet.
    ”Jag förstår inte. Någon flög hit med en döende wyvern, lämnade sina stövlar, gick in i byggnaden och försvann.”
    ”Eller också satt någon där inne och väntade. När wyvern kom gick han baklänges ut och dödade den, sedan knöt han fast sina stövlar vid sadeln, fällde ut armarna och flög härifrån.”
    Sayn såg leende på Sheeba.
    ”Är du trött?”
    ”Irriterad. Sedan vi lämnade Erivag har vi bara hittat frågor. Jag vill ha svar nu.”
    ”Då tror jag att du blir tvungen att ta oss ned till wyvern. Mörkret faller och snart kommer det att vara svårt att se någonting alls. Är du medveten om att vi för några år sedan skulle ha dykt rakt ned utan en tanke? Utan att mellanlanda här uppe.”
    ”Vi har blivit äldre”, sade Sheeba. ”Och tråkigare. Försiktigare, tror jag det brukar kallas.”
    Hon bredde ut vingarna och hoppade ut från taket. Hon gled förbi wyvernkroppen, nästan hela vägen ned till vattnet. Sedan svängde hon tillbaka.
    ”Inga svar än”, sade hon.
    Sayn såg att fotspåren försvann in bakom ett frosttäckt skynke i byggnadens kortvägg.
    Sheeba landade på snön bredvid nordwyvern. Iskargos wyverns var kortare än Unadans Onakwyverns, men lika kraftiga. De var byggda för att hålla kvar varje fragment av kroppsvärme. Wyvern var en hane med ljust gråblå buk.
    ”Kan han vara en av dem vi såg på Akraig?” frågade Sayn.
    ”Ingen aning.” Sheeba lutade sig närmare den döde. ”Det är som om han flugit hit och bara somnat. Sedan frös han ihjäl. Det finns inga spår av våld eller kamp. Och ingen anledning för honom att dö just här. Antingen var han väldigt trött när han kom hit.”
    Hon tystnade. Sayn såg på henne.
    ”Eller också?”
    ”Eller också blev han tvingad att somna, med gift eller magi. Jag förstår bara inte vad som hände.”
    ”Du har rätt”, sade Sayn. ”Det är irriterande.”
    Han lossade sadelbältet och stövelhöljorna och gled ned på marken bredvid Sheeba. Nordwyvern var bortom all räddning. Han släppte kontakten med Sheeba och gick bort mot byggnaden. När de inte längre rörde varandra kunde de inte samtala över sin länk.
    Redan efter några steg saknade han Sheeba.
    Egentligen är det inte konstigt, tänkte han, att jag inte kunde slå mig till ro på den lilla ön vid randen till Stormarnas hav. Det skulle ha varit konstigare om jag hade lyckats.
    - Fotspåren är större än stövlarna, sade han. Det betyder att det saknas två människor. Eller kanske ingen alls.
    Byggnaden var tillverkad av stora isblock som skurits ut ur marken och staplats på varandra. Där isen träffats av regn eller brottsjöar från havet var den grå och ogenomskinlig. Det fanns ingen dörr. Fotspåren slutade vid det frosttäckta skynket. Sayn rundade ett hörn och kunde plötsligt ana konturer inuti byggnaden.
    Han lutade sig mot isväggen och tittade in i dunklet. Det var märkligt att kunna betrakta ett hus utifrån på det sättet, som om det inte fanns några väggar.
    - Det står ett bord och stolar där inne, sade han. Och en säng. Det ligger något på sängen. Något stort och runt, tror jag. Men jag ser inga människor.
    - Är du säker?
    Sheeba kom efter honom. I samma stund trängde ett dovt knastrande ljud fram till dem. Det lät som snö och is knäcktes, som om något stort var på väg. Marken under deras fötter skalv medan ljudet växte.
    Sayn såg sig omkring. Det fanns ingen förklaring till ljudet. Åtminstone ingen förklaring han kände till.
    - Vad är det som händer?
    - Sälen! ropade Sheeba och tog ett språng upp i luften. Det är sälen som kommer!
    Hennes vingar slog hårt. Ögonblicket efter sprängdes snön under henne av något stort och gråvitt. Sayn stirrade på ett uppspärrat, cirkelrunt gap med avlånga tänder. Gapet var en knapp manslängd brett, ändå visste han att han hade sett något liknande ett par år tidigare. Långt ute på Stormarnas hav.
    Gapet sträckte sig efter Sheeba. Hon dök och girade mot honom. Han tog ett steg bort ifrån byggnaden i sina tjocka, otympliga vinterkläder och kastade sig upp i luften. När Sheeba fångade honom i sina klor var gapet så tätt bakom dem att den grå himlen försvann.
    I ett blixtsken såg Sayn Gandor-dar-Morawa-im-Salem – Ormen-som-är-Gud-i-Vattnet – sträcka sig upp bredvid honom och Sheeba och plocka draken Nidaros ur skyn som en insekt.
    Samma sorts odjur, men inte lika stort.
    Sheeba dök brant i ett försök att undkomma det uppspärrade gapet, men odjurets långa kropp fortsatte att skjuta efter dem ur snön.
    De fladdrade förbi byggnadens hårda isvägg på en armslängds avstånd.
    Sayn såg tänderna i gapet, såg odjurets vibrerande näshål och såg hur varelsen närmade sig. Han försökte dra upp benen, men gapet öppnades obevekligt omkring honom.
    Allt hade gått hissnande fort. Ett par ögonblick efter att de hört ljudet hade han odjurets överkäke på ena sidan om sig och underkäken på den andra. Stanken ur svalget var outhärdlig.
    Det finns ingen ondska i det här, tänkte han. Vi är mat. Enbart mat.
    Men det gjorde inte rädslan mindre. Han sprattlade med benen i ett försök att skjuta sig själv framåt, bort från gapet. Han drog i Sheebas klor, men det fick henne inte att flyga snabbare. Ingenting hjälpte.
    Sedan slog gapet igen.