Ett kapitel ur Krigare utan minne, Odjuret vaknar

- Där!

Det kom från havet. Ett avlägset rop, fyllt av vrede
och rädsla. Han låg med ansiktet vänt upp mot land
och kunde inte se den som ropade. Huvudet värkte.
Kroppen var stel och öm. Han låg kvar, rörde sig inte.
Vinden tjöt omkring honom.

- Där på stranden! Ser ni?

Människor, tänkte han. På väg hit. Till mig.

Vågorna rullade in mot stranden,
men de bröts inte längre över hans ben.
Sanden under honom var torr, men han hade inte
flyttat sig. Först tyckte han att det var konstigt,
sedan förstod han hur det hängde ihop.
Ebb och flod. Vattennivån ändras under dygnet.

Jag har haft tur. Jag fördes till stranden vid flod.
Nu är det ebb. Om det hade varit tvärtom
kunde jag ha drunknat medan jag var avsvimmad.

Han hörde ett plask i vågornas brus.
Porlet av någonting som rörde sig genom vattnet.
Nya plask. Ljuden kom med jämna mellanrum,
blandat med knarret av trä mot trä.

Årtag, tänkte han. En båt.

En kall vind blåste förbi, den förde med sig röster.

- Tur att vi letade!

- Han ser ut att vara död.

- Nej, han lever. Ni vet vad som sägs, han är ett odjur!
Omöjlig att döda. Nu har han överlevt
det otänkbara. Belöningen är vår!

Är det mig de pratar om med sådan rädsla? tänkte han.
Vad vet de om mig som inte jag vet?

Rösterna tystnade. Årtagen hördes allt tydligare,
två åror som doppades nästan samtidigt.
En mindre båt, med bara några få ombord.
De skulle kunna hjälpa honom, men de verkade fientliga.
Plasken från årorna upphörde, bara porlet av vatten
mot båtens skrov fanns kvar. Det närmade sig sakta.

De har slutat ro, tänkte han. De är alldeles nära. Ligg kvar.

Han hade ont, han skulle inte kunna springa ifrån männen.
Och vart skulle han ta vägen? Han visste ingenting
om stranden, eller om han befann sig på en ö eller fastland.
Han måste ligga kvar och… Vad? Varför skulle han ligga kvar?
Det var som om han hade varit med om något liknande förut.
Som om han visste vad han måste göra.

Ligg kvar…

Han hörde två plask, två män som hoppade i vattnet,
skrapet av en båtköl mot sandstrand. Båten drogs fast.
Ytterligare ett plask. Tre män.

- Är det verkligen han? frågade någon.

- Känner du inte igen hans blå läderbrynja?

- Ta hit honom, sa en röst på lite avstånd.

En fjärde man som var kvar ombord på båten?
Hur många var de? Och varför spelade det någon roll?

- Du får hjälpa till att bära. Jag går inte nära
så länge hans huvud sitter kvar på kroppen.

Ett fjärde plask, följt av tröga rörelser genom
de kalla vågorna. Fyra män vadade emot honom.
Vinden förde med sig lukten av blöta kläder,
vindtorkad svett, och rädsla. De var rädda för honom.
Han borde resa sig och förklara, be om hjälp.

Han var ofarlig och hade glömt vem han var.
De skulle förstå. Han kunde hjälpa dem i deras letande.
Men han låg kvar.

Männen kom upp ur vattnet. Efter plasken kom
nästan ljudlösa steg i blöt sand. De spred ut sig
i en halvcirkel omkring honom och stannade,
fortfarande utom synhåll.

Och utom räckhåll, tänkte han.

Han väntade. Kroppen kändes tung och trög
och han var yr i huvudet av smärtan.
Han trodde inte han skulle kunna resa sig upp.
Han måste få männen att hjälpa honom.

- Vad gör vi? frågade en röst.

- Hugg av hans huvud, svarade någon.
Det är allt vi behöver ha med oss.

- Jag vill ha läderbrynjan.

- Hugg av huvudet och ta den.

Han svalde. De skulle döda honom. Hugga av hans huvud
och ta läderbrynjan i tron att han var någon annan.

Det var tyst. En tystnad som bara bröts av vindens sus
i männens kläder. De fyra stod inför en avsvimmad fiende,
ändå tvekade de. Deras rädsla förvånade honom.

- Sätt igång!

Den metalliska klangen av ett svärd som drogs.
Ljudet tystnade snabbt, ett kort svärd.

Ett lätt vapen som går snabbt att attackera med, tänkte han. Bra.

Varför det var bra visste han inte.
Han höll andan. Vågor fortsatte att rulla in.
Han försökte lyssna genom bruset. Plötsligt hörde han
steg alldeles nära. Skrämmande nära.
Med ansträngning låg han kvar. Ljudet av
fler svärd som drogs hördes, på avstånd.
De andra männen gjorde sig också redo.

Mannen som skulle hugga av hans huvud stannade,
så nära att en sur svettdoft stack honom i näsan.

Hur ska jag kunna få dem att förstå att de tar fel?

Ligg kvar, sa en röst inom honom. Lite, lite till…

- Hugg!

Ropet kom från någon av de andra männen. Nära.
Alla fyra var bara en liten bit ifrån honom.
Alla med dragna svärd. Ändå var han inte rädd.

Varför? Vem är jag?

- Hugg då!

Mannen drog ett djupt andetag och tog sats.
Sedan hördes plötsligt det ilskna vinandet när svärdet
skar genom luften, mot honom. Mot hans oskyddade nacke.