En krigares hjärta

Det vilade ett egendomligt lugn över byn. Våren var långt gången och solen strålade från en klar himmel, men knappt en människa var synlig. Inte en rörelse i de små husen, längs gatorna, torget, eller ute på de stora fälten. Till och med skogen var stilla - skogen som tog vid strax söder om byn och löpte hela vägen till de blånande Katargbergen i söder.
   Vid den här tiden på året brukade byn sjuda av aktivitet. Vårstormarna hade dragit förbi och tagit med sig de sista resterna av vintern. Det fanns otaliga saker att laga, åkrar att plöja, redskap att ställa i ordning. Men av det märktes ingenting. Allt var stilla.
   Med ett undantag.
   Utanför ett av husen i utkanten av byn satt en liten pojke.
   Pojken lekte med några leksaker i gatans damm, en svart träsoldat och en stor svart träwyvern - en drake skulle han ha sagt om någon frågat, och det skulle han ha hållit fast vid även om man förklarat för honom att drakarna varit utdöda i tusentals år. Leken slukade hela hans uppmärksamhet. Han flög med träwyvern - draken - genom luften, skrattade och tycktes inte sakna något.
   Eller gjorde han kanske det?
   Med jämna mellanrum lyfte han blicken och såg söderut över de stora fälten och skogen bortanför. Ett onaturligt lugn dämpade alla ljud och rörelser. En svag vind var det enda som förmådde trotsa lugnet och ge trädens grenar lite liv. Annars syntes ingenting. Pojken sänkte blicken och fortsatte leka.
   Han var lång för sin ålder, redan halva huvudet längre än sina försvunna kamrater, och trots att han ännu hade en ung pojkes spenslighet gjorde han ett kraftfullt intryck. När den dagen kom skulle han växa lika mycket på bredden som på längden.
   Hans ansikte var nästan fyrkantigt, lika brett över käkarna som över pannan, och en tunn, blodfattig mun och smala, skarpa ögon underströk käkarnas bestämda drag. Han hade ett befallande utseende och hade redan skaffat sig viljan och styrkan att utnyttja det. När han lekte med sina kamrater var det ingen tvekan om vem som bestämde. Håret var mörkbrunt och hängde ner över ryggen i en tät fläta. Fadern hade lovat klippa honom.
   Han lyfte åter blicken och lät den svepa över byns åkrar - så ovant tomma och livlösa utan vare sig gröda eller människor. Inte för att det spelade någon roll, han hade huvudet fullt av ett barns fantasier och det skulle dröja innan han fick tråkigt.
   Tiden fortsatte att gå. Solen hade nått sin högsta höjd och strålade från den molnfria himlen. Marken värmdes upp och förlorade det sista av nattens kyla. Pojken började tycka att det var varmt, men vinden hade försvunnit till samma ställe som byns invånare och stod ingenstans att finna.
   Plötsligt stelnade han till.
   Över fältet framför honom kom en man gående.
   Han sträckte på sig. Varför hade han inte upptäckt mannen tidigare? Bara en liten stund innan hade han ju spanat ut över samma fält.
Men han försökte inte ens förstå - det var bara ytterligare en i raden av egendomliga händelser denna märkliga dag. Istället granskade han nyfiket främlingen.
   Det var inte mycket som gick att se. En mörk, fotsid kåpa dolde mannens ansikte och kropp, och vid varje steg lutade han sig tungt på en kraftig vandringsstav.
   Kåpan var ett konstigt klädesplagg, tyckte pojken. Han hade aldrig sett något liknande. Ingen hatt, inget skärp och ingen ryggsäck eller annat att stoppa saker i - bara den oformliga kåpan. Där mannens ansikte borde ha varit svängde en ogenomtränglig skugga fram och tillbaka ur takt med hans rörelser.
Han sökte efter något, insåg pojken.
   Kanske borde pojken ha blivit rädd. Han misstänkte det. Men det fanns inga vuxna i närheten och ingen att fråga. Och han visste att han väntat på något hela förmiddagen - kanske var hans väntan över? Han bestämde sig för att inte bli rädd och reste sig sakta och borstade dammet från byxorna.
   I samma stund slutade kåpan att svänga från sida till sida. Mannen kom rakt emot honom, fortfarande utan att göra sig någon brådska.
   Pojken blev medveten om att han hört talas människor som bar sådana kläder. Men när...? Han rynkade pannan - vad kallades de nu...? M..., mag...
   - Magiker! Han var tvungen att säga det högt.
   Han hade hört talas om magiker. Urhaanen hade förbjudit dem att utöva sina konster i Ebomorro, men de riktigt skickliga magikerna fanns det inga regler som kunde stoppa. Han hade fått lära sig att de var onda och farliga - fast det hade han svårt att tro om mannen som kom emot honom. Han verkade så skröplig och klen. Om han blev farlig borde han vara lätt att springa ifrån.
   Pojken ett steg mot gamlingen. Sedan tog han ett till.
   Snart gick han.
   Och medan han gick började en egendomlig känsla växa i hans bröst. Den hade pockat på och velat ut hela dagen, ja, kanske hela hans liv. Nu var den starkare än någonsin. Och den fortsatte att växa.
   Han stannade.
   Förnimmelser och upplevelser från andra liv blixtrade förbi inom honom, liv som inte var hans eget. Han lyfte blicken mot skyn - varifrån kom allt? Varför?
   Hans kropp skakade av allt som strömmade genom den. Men han lät sig inte ryckas med, något sade honom att insikten skulle komma. Han behöll greppet om sitt förstånd och väntade
   Och när den kom, när den vällde över honom med kraften hos en flodvåg, var han redo. Han såg varje detalj i det liv som lades upp framför honom med en skärpa och klarhet som etsade fast det i honom för alltid.
   Det var så det var menat. Det var så det måste bli.
   Ja...
   Han blundade.

Och det var så den gamle mannen alltid skulle minnas honom, den lille pojken som just berövats sin ungdom, stående med slutna ögon och ansiktet lyft mot skyn, fortfarande bara medveten om halva sanningen och halva uppoffringen.
Mannen, trollkarlen - för han var verkligen en sådan - såg på barnet som inte längre var ett barn. Hans ögon var ännu tillräckligt skarpa för att han skulle kunna avläsa den tidvattenvåg av känslor som drog fram över pojkens ansikte. Han såg överraskning, glädje, sorg, kärlek, hat, stolthet och mod - men ingen rädsla och ingen tvekan. Han hoppades att det var ett gott tecken. Hur som helst var det för sent. Valet var gjort och det kunde aldrig ändras.
   Trollkarlen hade bara sig själv att skylla att han stod där idag. En gång för en evighet sedan hade han försökt göra något ingen människa borde försöka. Sedan den dagen betalade han i varje ögonblick för sitt misslyckande.
   Han hade valt att isolera sig för att undfly skammen, gömma sig för sina fränder i trollkarlarnas Stora Råd och människorna i byarna. Men han hade aldrig tillåtits glömma.
   Pojken däremot...
   Trollkarlen suckade och började åter gå. Han sörjde pojkens förlorade ungdom med uppriktig sorg. Men de var båda pjäser i ett långt mycket större spel, inte obetydliga men långt ifrån oersättliga. Om de föll ifrån skulle nya aktörer ersätta dem och spelet fortsätta som det alltid gjort, fortsätta tills vinnaren var utsedd.
   För den här gången.

Pojken slog upp ögonen.
   Middagssolen bländade honom och han blev tvungen att skugga ögonen för att kunna se.
   En ny värld omgav honom. Till det yttre likadan, ändå annorlunda. Den oplöjda åkern hade fått en ny betydelse, skogens dolska grönska långt där borta, gräset vid hans fötter, gruset han stod på - allt talade till honom med ett språk han plötsligt förstod och kunde tolka. Han ville skratta, sedan gråta - och insåg att han inte kunde göra något av det längre. Alla känslor var borta, förlorade i förvandligen.
   Det kändes inte som en förlust, men han anade att det skulle komma att ändras.
   Han såg på den gamle mannen, och visste varför han kommit.
   Gamlingen hade stannat. Stödd på vandringsstaven som var täckt av egendomliga runor, lyfte han en knotig hand och förde tillbaka kåpans huva.
   Silvervitt hår föll ner över smala axlar i en tjock man och ramade in ett väderbitet brunbränt ansikte med buskiga ögonbryn i samma vita färg som håret. En krokig näsa böjde av ned mot munnen, och pigga, mörkbruna ögon mötte pojkens. Blicken i dem verkade mycket yngre än resten av kroppen - eller var det tvärtom? Ett långt, taggigt ärr löpte som ett grått streck i det bruna ansiktet, tvärs över vänstra ansiktshalvan, från örat och hela vägen fram till munnen.
   Gamlingen väntade under tystnad medan pojken såg sig mätt. Sedan sträckte han fram en hand och sade:
   - Följ mig.
   Rösten var hes, som om den var ovan att brukas, och pojken hade svårt att uppfatta orden. Men han hade vetat vad trollkarlen skulle säga, och han visste sitt svar.
   Han öppnade munnen men förblev tyst. Gamlingen fann sin uppmaning hängande obesvarad i luften. Överraskningen syntes i hans ansikte.
   Innan ens pojken sagt sitt första ord hade initiativet glidit över till honom. Trollkarlen tog ett halvt steg tillbaka. Pojken var utvald men han var inte längre säker på av vem. Det skrämde honom. Hade ett misstag begåtts? Fanns det krafter långt mäktigare, långt mer skrämmande än dem han tvingats tjäna?
   Då bröt pojken tystnaden.
   - Ja, jag ska följa med dig. Och hans röst var inte längre en ung pojkes. Inte som din tjänare, lärjunge eller ens elev, utan som din jämlike. Jag har mycket att lära, men det har också du.
   Trollkarlen stelnade till. Det var fel ord av någon som inte längre hade något val.
   Pojken log ett snett leende och klev fram, tog trollkarlen lätt under armen och gav honom sitt stöd. Gamlingen accepterade hans hjälp. Tvekan avspeglade sig i hans ansikte, uppblandad med nyfikenhet och kanske till och med glädje. Livet var inte förutsägbart, det borde han ha lärt sig under sitt långa liv. Allt blev inte alltid som det var bestämt. Kanske skulle något av allt det hemska han sett i framtiden aldrig skulle hända, tack var denna pojke?
   - Du har rätt, unge man. Det är dags att vi kommer härifrån.
   De lämnade byn, vandrade iväg över åkrarna samma väg som den gamle mannen kommit. Kvar bakom dem låg pojkens leksaker; järnsoldaten och träwyvern - draken. Han skulle inte sakna dem. Han hade lekt färdigt.
   De försvann in mellan skogens träd. Ytterligare ett litet tag skymtade de fram genom grönskan, pojken fortfarande stödjande den gamle mannen. Sedan var de borta.
   Den lilla byn låg kvar, tyst och tom.