Jor och Ka

Hösten höll på att övergå i vinter när Jebe och Subedei ledde sina tjugofemtusen man upp längs Kaspiska havets västra strand. Det fanns snö i luften och temperaturen föll snabbt. Vid Derbend blev de tvungna att stanna. Bortanför staden och dess fästning hägrade Portarnas port, passet Bab al-Abwab, som ledde upp genom Kaukasusbergen och ut på stäppen i norr.
   När den georgiske kungen fick veta att de återvänt red han ut från Tiblis i spetsen för en ny armé. De mongoliska generalerna delade upp sin styrka. Jor och Ka skickades fram tillsammans med de andra mangudai för att lura fienden i ett bakhåll. Men georgierna lät inte sin armé splittras upp under förföljandet. När Jebes män vällde fram ur en dalgång vände de sig för att möta dem.
   I det ögonblicket kastade mangudai om sina hästar och störtade mot georgiernas flank. Jor och Ka red längst fram. Attacken bröt rakt igenom allt motstånd, rullade upp väl sammanhållna led och förvandlade striden till vild flykt.
   Kungen och hans eftertrupp flydde hals över huvud.
   Mongolerna förföljde dem inte, men armén nedgjordes till sista man innan de återvände till Derbend.
   För att rädda sig själv erbjöd stadens befälhavare dem fri passage genom passet, proviant och guider.
   Jebe och Subedei accepterade.
   Som en varning höggs huvudet av en av guiderna. Sedan gav de sig av, rakt in i den hårdnande vintern.
   Klättringen uppför gick långsamt. Vinden ylade genom dalgångarna, snön stack som nålar och kylan bet sig rakt genom kläder och rustning. Vädret fortsatte att försämras och män och djur fick anstränga sig till sitt yttersta bara för att sätta den ena foten framför den andra.
   Vintern nådde sin höjdpunkt. Ledet med ryttare sträcktes ut till bristningsgränsen.
   En storm tvingade dem att stanna och gräva ner sig. Män tappade orienteringen i det virvlande vita och försvann. Händer och fötter förfryste.
   - Kommer du ihåg? sade Ka medan de tryckte sig mot en bergvägg med stormen vrålande i öronen. Kommer du ihåg den första stormen efter att vi flytt från Samarkand?
   - Ja, sade Jor.
   - Det här är ingenting.
   Han log, men inte Jor.
   Snön lade sig i tunga sjok över dem. Perser i närheten föll i sömn och vaknade inte mer. Men inga mongoler. Och inte Gilan-al-Hajib.
   Vinden bedarrade. Himlen var järngrå men stormen hade passerat. De reste sig och satt upp.
   - Vidare, sade Jebe.
   Djur och människor var utmattade. Också mongolerna vacklade. Belägringsmaskiner fick överges i snödrivorna och det mesta av förnödenheterna måste lämnas. Allt svagare nådde de Bab al-Abwabs högsta punkt och började den långsamma nedstigningen.
   - Här har ingen armé någonsin passerat, sade Ka.
   Jor svarade inte.
   Marken under dem blev hård och fast, vinden miste något av sitt sting och snön slutade falla. Klara dagar kunde de se en vitskimrande slätt breda ut sig på avstånd.
   Stämningen lättade.
   En spejare återvände.
   - Femtiotusen man väntar oss på stäppen, sade mannen. Redo för strid.
   Men de kunde inte stanna. Tjugofemtusen utmärglade män på lika utmärglade hästar fortsatte den sista biten ned och red omedelbart till attack. Men fienden stod vid bergens fot och de gavs inget utrymme att manövrera eller splittra motståndarnas led. De blev tvungna att dra sig tillbaka upp i passet.
   På slätten nedanför tände fienden eldar och firade segern.
   De var fångade.
   - Det finns andra sätt, sade Subedei.
   I gryningen letade sig ett långt led med packhästar ned ur bergen. En ambassadör red fram till de förvånade männen runt de utbrända eldarna.
   - Vi är båda stäppfolk, sade ambassadören. Det finns ingen anledning för oss att strida. På dessa hästar finns guld, silver och andra värdeföremål. De är era som ett bevis på vår goda vilja. Om ni rider med oss kommer vi att ge er ännu mycket mer.
   Männen runt eldarna såg på varandra och sedan på den dignande lasten.
   - Vi accepterar ditt erbjudande, sade deras ledare. Men vi rider härifrån ensamma.
   - Som ni önskar.
   Ambassadören återvände upp i bergen. Snart kunde de se männen på slätten bryta läger och rida bort.
   - Efter dem, sade Subedei.
   De tog sig ner på de slingrande lederna och kunde äntligen sträcka ut över en öde slätt. Omedvetna om att de var förföljda delade stäppmännen upp sig. De ökade farten. Slätten skalv under femtiotusen hovar. All trötthet var glömd.
   Ka drog sitt svärd.
   De fortsatte mot stäppmännen under tystnad och när de blev upptäckta var det sedan länge försent.
   Naccara- trummorna dundrade och med ett samfällt vrål stormade de in bland överraskade fiender. Mangudai behövde inte utföra sin låtsade reträtt. Resten av armén följde dem tätt i hälarna, rakt in i stridens hjärta.
   Ka ropade:
   - Jor!
   Han vred sig runt och fick syn på en liten grupp med perser som skar ned mot dem. Gilan-al-Hajib red i täten. Snabbt kastade de om sina hästar. En pil begravde sig i sadeln framför Jor. Hästen ryckte till men han stramade åt tyglarna och behöll kontrollen. Stridens larm var överallt.
   De höjde sina svärd. Flera pilar visslade förbi. Avståndet minskade snabbt.
   I sista stund styrde Gilan-al-Hajib åt sidan. Mannen log, och släppte dem inte med blicken förrän han hunnit långt därifrån.
   Striden rasade vidare.
   Fienden dödades, alla packhästar och alla värdeföremål återvanns. De få överlevande flydde mot sydväst.
   Mongolerna gjorde halt. I alla riktningar bredde den ändlösa stäppen ut sig så långt ögat kunde nå.
   - Nu finns det ingenting som kan stoppa oss, sade Ka.
   - Jag vet, svarade Jor.
   Men utan glädje.
   Jebe och Subedei delade upp sina styrkor. Subedei jagade efter de flyende mot sydväst. Jebe vände sig mot Astrakhan.
   Jor och Ka red med Subedei.