Ett kapitel ur Ingen rädsla

Turk undvek att se upp på läktaren. Han höll blicken fixerad på straffkastlinjen. Ändå kunde han känna Beckas och de andra tjejernas blickar. Till sist. Alla i hela hallen tittade på honom. Men nu ville han bara slippa undan.
   Han var den siste som tog plats för straffkasten och kanske var det Kims tanke med att hålla kvar honom. Han slapp stå stilla och vänta med tankarna skenande genom huvudet. Han behövde bara ta emot bollen och skjuta.
   En domare väntade med bollen i händerna under korgen. Bollen han skulle avgöra matchen med – på ett eller annat sätt. Det ilade till i magen.
   Den andra domaren stod bakom honom, nästan ute vid sidlinjen.
   Turk stannade på straffkastlinjen. Höger fot en aning framför den vänstra och några centimeters marginal till linjen.
   - Första skottet, sa domaren. Ingen retur!
   Turk drog ett fladdrande andetag och nickade åt domaren. Han var redo. Eller åtminstone ville han inte vänta längre. Bollen studsade halvvägs mellan dem. Turk fångade den och det var som om allt i hallen stannade upp. Varenda blick riktades mot honom, varenda tanke och all uppmärksamhet. Han insåg att de flesta här inne ville att han skulle missa.
   Inget konstigt med det. Södertälje hade haft med sig många yngre spelare och släktingar. Flera av dem hade ställt sig i handbollsmålet, rakt framför honom. De hoppade upp och ner så att golvet skakade. Några till och med skrek.
   - Du missar, din nolla!
   - Missa!
   Tänk inte, tänkte Turk.
   Men det var svårt.
   Han studsade bollen tre gånger. Behärskat.
   Han ville att Becka och de andra i tjejlaget skulle se när han vann matchen, men han tittade inte på dem. Vågade inte.
   En annan baskettjej fladdrade förbi i hans tankar. Hon var inte i hallen och det var han glad för. De kände inte varandra, hade knappt pratat. Möttes bara genom basketen och det hade börjat i en helt annan match, en helt annan hall…
   Inte nu.
   Han placerade långfinger och ringfingerspetsen längs samma skåra på bollen, som han brukade. Sedan böjde han knäna. Ritualen var nästan slut. Bara skottet återstod. Att inte skjuta vore att avbryta rörelsen, att förstöra det han övat in under alla träningar.
   Men han var inte redo.
   Han var inte nervös. Inte så att han märkte det – benen skakade inte och han hade inte fjärilar i magen. Snarare var han bedövad. Han hade inte full kontakt med benen eller armarna. Det var som om hans kropp gjorde saker han inte visste om.
   Följ ritualen!
   Han började räta på benen, trots att han knappt förstod hur det gick till. Korgen såg pytteliten ut, som en colaburk. Eller en plastmugg. Bollen skulle omöjligt få plats. Men han avbröt inte rörelsen.
   Han sköt.