Inledningen av I krigarens spår
Biko vaknade med ett ryck. En man stod över honom i värdshusets mörka gästrum. Mannens arm föll mot hans bröst. Han såg blänket från en kniv. Och förstod.
Han vräkte sig åt sidan under filten, men armen var för nära. Det fanns ingen möjlighet att hinna undan.
En hård stöt mot bröstet. Mot hans läderbrynja. En dov smärta ovanför hjärtat. Men inget mer. Kniven hade fastnat i lädret. Mannen väste ilsket. Kniven slets tillbaka. Biko fortsatte att vrida sig. Bort från mannen och kniven. Mannen högg igen. Plötsligt insåg Biko vad som skulle hända.
Läderbrynjan hade en bröstdel och en ryggdel. Delarna hölls ihop av remmar. När kniven träffade hade Biko vridit sig så mycket åt sidan att knivbladet gled in mellan bröstdelen och ryggdelen. Skar sönder skinn och muskler. Trängde ut ur hans rygg och fastnade i sängens träbotten. Naglade fast honom. Stoppade hans flykt. Tvärt.
Mannen försökte tvinga kniven djupare. Skära sönder mer. Men knivbladet satt fast i sängens träbotten. Mannen vrålade av vrede.
Biko kände igen rösten.
Den tillhörde en av dem som välkomnat honom till värdshuset. En som bjudit på öl och bett om berättelser från andra delar av världen. Det var inte ofta den lilla byn fick besök. Mannen ville veta allt.
Och det här är tacken. Biko bet ihop tänderna.
Han vräkte sig tillbaka mot mannen. Kniven satt kvar och smärtan fick det att flimra för ögonen. Men hans knutna näve träffade mannen i bröstet, slog honom baklänges. In i flera andra män. Det lilla rummet var fullt.
Biko slet loss kniven ur sängbotten. Drog rakt upp. Försökte att inte göra skadan större, men visste vad som skulle hända.
En varm, klibbig puls nerför hans bröstkorg. Doften av järn. Blod. När knivbladet var borta fanns det inget som hindrade blodet från att pumpa ur honom.
Han kom på fötter. Barfota, men fullt klädd. Männen närmade sig, alla på en gång. De verkade rädda. Som om de ångrade sig. Bakom dem skymtade en öppen dörr och ett svagt ljus. Alla hade knivar. Han skulle inte kunna slå sig igenom. De var för många, dessutom fanns det inte tid. Livet strömmade ur honom med allt blod. Undertröjan klibbade redan mot kroppen.
Han höjde kniven och männen stannade tvärt. Åtta eller nio mot honom. I ett trångt rum. De flydde inte.
De vet vem jag är, tänkte han. De vet priset på mitt huvud.