Ett kapitel ur Havet

”Tann, vet du hur långt det är till havet?” frågade Bladhus.
   ”Nej, men det känns som om du kommer att berätta det för mig.”
   ”Vi måste gå i många dagar och du kommer långt bort ifrån Aina.”
   ”Jag vet.” Tanarog suckade. ”Men det är nog bra. Hon är med sina föräldrar och de måste ha mycket att prata om. Jag kan inte sitta utanför skogen och vänta.Kanske ses vi efteråt. Efter havet. Eller också gör vi inte det.”
   Plötsligt var gråten nära.
   ”Kom, min vän.” Bladhus lyfte försiktigt upp honom på en av sina grenar. ”Jag saknar också vår lilla skogsflicka, men det finns inget vi kan göra för henne nu. Havet är bra. Vi tar sikte på det och ser var vi hamnar.”
   Eken gick med långa steg mellan klipporna och Tanarog tyckte om det, tyckte om att sitta hos sin vän och se världen passera omkring dem. Han kände hur trött han var, nästan så att han skulle kunna somna.
   Ett otäckt ljud fick honom att stelna till. Det lät som om någon drog med väldigt långa naglar över en plåtbit. Eller som om någon fnittrade inuti en alldeles för stor hjälm.
   ”Ztark är inte bara ztark! Ztark är zmart också!”
   Tanarog lyfte blicken och fick syn på det lilla trollet.
   Ztark stod längst upp på en hög klippa med en enorm – och lite skev – yxa i händerna.
   ”Titta så zmart Ztark är!”
   Ztark hoppade rakt ut i luften mot Bladhus. Den enorma yxan svängde snabbt framåt och Tanarog insåg att han inte skulle hinna undan. Det skulle inte Bladhus heller göra.
   Ztark hade överlistat dem.