Häxmästarens skugga

Simon och Helena satt i biblioteket
med häxmästarboken uppslagen framför sig.
De turades om att läsa i den stora boken.
Simon läste en sida från början.
När han var klar fick Helena läsa en sida med ritningar.

De satt bredvid varandra i flera timmar.
Simon fick en konstig känsla av att boken levde,
att den sov och bara väntade på att vakna.
Han tyckte att han hörde viskandet hela tiden.
Men viskandet var så tyst att inga ord gick att förstå.
Han tyckte att det var mycket obehagligt.

Det blev långsamt natt i Almina.
Varken Simon eller Helena tänkte på det.
De fortsatte att läsa.

— Häxmästaren hade tänkt ta över alla riken
omkring Svarta bergen, sade Simon.
Sedan skulle han styra rikena från sin borg.
Det är säkert så Karnak tänker göra.

— Borgen har många hemliga gångar, sade Helena.
Och många rum för olika varelser:
stora salar för bergsurguler,
bergrum för jättar
och i tre av tornen bor vrakoner.

— Det måste ha varit en vrakon
som flög Karnak härifrån, fortsatte Helena.
Det var Häxmästaren som skapade vrakonerna.

Plötsligt grep Helena tag i Simon och frågade:
— Hörde du?

Utifrån hördes underliga ljud.

Simon kände igen dem.
Det var samma ljud av vingslag som han hade hört
dagen då Karnak flydde.
Men ljudet var högre den här gången.
Mycket högre.

Simon reste sig försiktigt
och gick fram till bibliotekets fönster.
Därifrån kunde han se husen i nästan hela Almina.
Det var kväll och små ljus lyste i fönstren.

— Vad tittar du efter? frågade Helena.

Ett dovt viskande blandade sig med Helenas röst.
Det kom från häxmästarboken.
Det var starkare än tidigare under kvällen,
men orden gick fortfarande inte att förstå.

Simon skulle just vända sig om
när vingslagen plötsligt tystnade.
Viskningarna blev högre och högre.
Han stirrade stelt ut i mörkret.

Sedan såg Simon dem.
En grupp svarta flygdjur dök ner mot palatset
på utbredda vingar.
Vrakoner.

Två av vrakonerna svängde mot biblioteket
och den viskande häxmästarboken.

— Akta dig! ropade Simon.

Han grep tag i Helena
och kastade sig bort från fönstret.
Ögonblicket efter träffade vrakonerna bibliotekets vägg.
De stora flygdjuren tumlade in bland alla stenar.

— Ut härifrån! ropade Simon.

Helena sprang bort mellan bokhyllorna.
Simon sprang efter henne.
Han hörde hur bokhyllor slogs sönder bakom honom.
Ljudet närmade sig snabbt.

Simon svängde runt en bokhylla.
Framför honom fanns dörren ut från biblioteket.
Helena sprang snabbt mot dörren.
Simon ökade farten.

Plötsligt brakade en vrakon genom bokhyllan
vid sidan om Simon.
Böcker flög åt alla håll och höll på att slå
omkull honom.

Vrakonen grep tag i Helena.
Sedan vände den tillbaka mot hålet i väggen.

— Hjälp! ropade Helena.

Simon rusade efter vrakonen,
men den var mycket snabbare än honom.
Vrakonen flög över bokhyllor och böcker.

När vrakonen nådde hålet i väggen
var Simon flera meter bakom den.
Han förstod att han inte skulle hinna i kapp den.

Vrakonen höll Helena i sina klor.
Hon såg på Simon.
Konstigt nog verkade hon inte rädd.

Vrakonen kastade sig ut i mörkret med Helena.
När Simon kom fram till hålet i väggen
var vrakonen och Helena borta.