Ett par borttagna kapitel ur Gudarnas son, tänkta att komma efter prologen

Janus hade varit på fötter en stund när solen blev synlig genom den virvlande dimman och ännu en dag tog sin början. Får betade på bergssidan omkring honom - små grupper av fastare grått i en lika grå värld. Dimman gjorde det omöjligt att se hur högt uppe över floden Strumas dalgång han befann sig, men bergskrönet var bara ett stenkast ovanför.
   En kall vårvind kom svepande längs sluttningen och han drog huttrande fårskinnsvästen tätare om sin magra bröstkorg.
   Han var fåraherde. Hans farfar hade stridit med deras kungs trupper, hans far gjorde det nu och hans äldre bror skulle en dag göra det.
   Men han var fåraherde, han följde familjens får på de dimhöljda sluttningarna ovanför floden Struma, levde på bröd och de djur han kunde snara, sov på den hårda marken och vandrade på dagarna längs bergens krön. När himlen var klar kunde han se en evighet åt alla håll, ibland så långt som till det blåskimrande havet i söder. Det var ett fritt och enkelt liv, men det var inget liv han ville leva.
   Ibland berättade farfar om striderna den gamle mannen utkämpat i sin ungdom och då brann de grumliga ögonen som eld. Åren hade gjort kroppen tunn och böjd, men i de stunderna var det inte svårt att se honom som han måste ha sett ut, drivande fienden framför sig med sitt spjut.
   Det enda Janus någonsin skulle driva framför sig var familjens får.
   Två pojkar gick där uppe tillsammans med Janus - Troj och Kaleb. Han kunde se dem på avstånd i gryningsdimman; Troj var lång, med rak rygg och rödbrunt hår, och Kaleb var något kortare, nästan fyrkantig, med framåtböjda axlar och tjocka armar.
   Hans vänner.
   Troj sade något till ett får som klättrat upp på en sten. Janus uppfattade inte orden, men när Trojs skratt kom pärlande genom dimman drog han ändå på munnen.
   Trojs längtan bort var lika stark som Janus, men han höll alltid humöret uppe. Utan honom visste Janus inte hur han skulle ha orkat. Folk kunde gå förbi Janus och Kaleb som om de inte fanns, men om samma människor mötte Troj stannade de. Han var sådan. Under vintrarna och några få sommarveckor som de tre tillbringade i byn var det han som fick mest uppmärksamhet av flickorna. Det grämde Janus ibland.
   Boria hette byns vackraste flicka, hon var mörk, med klarbruna ögon och ett leende som gjorde Janus och Kaleb knäsvaga. När de vandrade över bergen var hon aldrig långt ifrån deras tankar.
   Troj sade aldrig något om henne och det, tillsammans med hans glädje, skilde honom från de andra.
   Kaleb var Trojs motsats - tyst, butter, kort och stark. Han kunde lyfta saker varken Janus eller Troj förmådde rubba. Men inte många visste om det, och i flickors sällskap blev han alltid tyst. Hans tystnad var så stor att han aldrig skulle komma på tanken att öppna munnen inför någon han inte kände.
   Janus i sin tur var varken lång eller stark, varken blyg eller pratsam, vacker eller ful. Han fick flickorna att se honom, men det innebar samtidigt att de förväntade sig att han skulle tala med dem. Och det kunde han inte. Uppe på berget, med vinden i ansiktet och världen för hans fötter var det enkelt, men aldrig då.
   Han hade lärt sig att det var värre att stå med tomt huvud och röda kinder än att inte bli sedd alls.
   De tre på berget var olika men deras förbannelse densamma - äldre bröder som fick deras fäders blickar och yngre systrar som fick deras mödrars. Det var som om de inte fanns. Utanförskapet hade gjort deras vänskap starkare än någon av dem anade.
   Gryningsdimman lättade nedifrån dalbotten och floden Strumas breda fåra blev synlig som en blåbrun orm som ringlade genom skogen där nere. Janus kunde se sin egen by med de enkla stenhusen, av avståndet förvandlade till små stensamlingar. Människorna var myror.
   Dimman fortsatte att lätta och ytterligare en by blev synlig på avstånd, sedan ännu en.
   De var agrianer, nordliga grannar till det makedonska riket, och floden Strumas dalgång var deras hem.
   Det sades att de grekiska folken skrattade åt makedoniernas simpla seder och barbariska språk, och att makedonierna i sin tur skrattade åt agrianerna. Janus visste att hans folk var enkelt, men i strid hade de få övermän. Han ville inte ha det på något annat sätt.
   Han började gå uppför bergssluttningen efter dimman.
   Det såg ut att bli en klar dag.
   Han bar sina få tillhörigheter i en säck på ryggen; sovfilten, några snaror, en kniv och de sista brödkanterna. Över axeln låg hans spjut. Farfar hade hjälpt honom att härda den långa, raka käppen över eld och fästa bronsspetsen han fått av far. Det var den enda gåva han någonsin fått.
   Den är mycket värdefull. Ta väl hand om den.
   För honom var den allt.
   Fåren betade i förmiddagslugnet och han slog sig ned på en sten medan solen fortsatte sin klättring på himlen.
   När han blev medveten om ljudet hade det funnits i bakgrunden en längre stund - ett fjärran muller som långsamt växte i styrka. Han såg sig omkring. Dimman hade skingrats och himlen var blå. Det skulle bli en varm dag.
   Nedanför honom rätade Troj och Kaleb på ryggarna medan mullret fortsatte att växa. Också fåren spetsade öronen och slutade beta. Deras öron vreds uppåt, mot bergskammens krön.
   Janus skyndade uppför så fort han kunde. Alldeles innan krönet saktade han ned. Mullret överröstade hans ansträngda andhämtning och han kunde urskilja dess beståndsdelar - fotsteg, hovslag, ljudet av metall mot sten, röster… Med rynkad panna fortsatte han fram mellan två klippblock.
   En bred dalgång öppnade sig under honom. Han tog ytterligare två steg, sedan försvann marken i ett hissnande bråddjup. Där blev han stående.
   Över dalens botten, långt, långt nedanför honom, ringlade ett brett led med krigsmän och kavalleri, packdjur, belägringsmaskiner och tusentals vagnar och människor fram. Täten på ledet var försvunnet bakom en krök och resten följde långsamt efter.
   Troj och Kaleb stannade flämtande bredvid Janus.
   - Kung Alexander, sade Troj.
   Kaleb sade ingenting.
   - Det är kung Alexander som kommer.
   Janus farfar hade berättat allt om den unge prinsen som fått sin far mördad framför sig.
   - Vart är han på väg? Janus kunde inte slita blicken från det ändlösa ledet med trupper.
   - Jag vet inte, sade Troj. Men vår kung har alltid varit hans vän så det kan inte vara till vår dal.
   Hela den dagen turades de om att hålla uppsikt över fåren, så att två av dem kunde sitta där vid stupet och se på trupperna. Solen gnistrade i hjälmar, vapen skramlade, fötter trampade medan ormen med människor, djur och vagnar ringlade förbi. Det var overkligt. Janus insåg att han ville gå där nere tillsammans med de andra, en i ledet, på väg bort. Önskan var så stark att han långa stunder inte kunde tänka på någonting annat.
   När skymningen föll hade de sista sedan länge passerat, men han och Troj satt kvar tills Kaleb kom och hämtade dem.
   - Fåren har gått ned en bit. Det borde vi också göra. Det kommer att bli kallt här uppe.
   De reste sig motvilligt och följde med Kaleb. Solen hängde som ett rött klot vid horisonten och dalgångarna var höljda i mörker, men bergskrönen stod ännu i brand - en sista flammande eld innan natten.
   Den natten drömde de tre vännerna alla samma dröm.

Sommaren började på allvar och Janus, Kaleb och Troj fick komma ned till byn för några korta dagar. Efter så lång tid utan andra människor omkring sig var byns liv och rörelse förvirrande. Knappt hade de hunnit in ibland de första husen förrän Kaleb petade till Janus.
   - Där.
   Janus fick syn på Boria ett litet stycke ifrån dem. Hon skrattade åt något en annan flicka sagt och hennes klarbruna ögon lyste av glädje. Han kom på sig själv med att vilja springa fram till henne - efter alla veckor med henne i tankarna var det som om de kände varandra - men han vågade inte.
   Han drev sina får förbi den självlysande uppenbarelsen, raka vägen hem.
   Fadern var borta med kungens trupper, brodern övade någonstans med byns unga män, och mor hälsade honom lika kort som alltid. Sina systrar såg han inte till. Det kändes som om han lika gärna kunde ha varit kvar på berget.
   - Janus!
   Farfar kom emot honom, och för första gången kände han någon sorts glädje över att vara tillbaka. Farfar var gammal, han hade tappat sina tänder, hans leder värkte och kalla dagar kunde han knappt röra sig.
   - Mina bästa vänner dog på slagfältet, brukade han säga. I dag avundas jag dem.
   Trots att han sällan gick långt ifrån deras hem, hade nyheter ett egendomligt sätt att nå hans öron först. Han tillbringade sina dagar med att berätta för andra vad som hände i världen.
   - Som du har vuxit! Han omfamnade Janus med sina knotiga armar. Fortsätter du att växa i den här farten kommer du snart att vara störst i huset!
   Janus log skyggt.
   - Vi såg kung Alexander för några veckor sedan.
   Hans farfar nickade.
   - Stammarna i norr har gjort uppror och Alexander tågade emot dem lika snabbt som han tågade emot de grekiska städerna. Han är en företagsam ung man.
   - Ja. Janus såg bort.
   Alexander höll på att lägga världen för sina fötter, men Janus själv skulle aldrig bli något annat än en fåraherde.
   - Han är inte som vi, Janus. Farfadern läste hans tankar. Herkules är hans anfader och gudarnas blod rinner i hans ådror.
   Janus nickade tyst.
   Farfaderns kropp var täckt av ärr. En gång hade han tagit av sig tunikan och visat dem för de tre pojkarna. De hade gjort stora ögon. Ärren var som utmärkelser, eviga tapperhetsbevis en man bar med sig genom livet. Efteråt talade de länge om vilka ståtliga ärr de själva en dag skulle vinna.
   Frågan var bara hur.

För första gången på många veckor sov Janus i en säng tillsammans med andra människor. Huset var varmt och sängen mjuk. Trots hans yngre systrars rörelser somnade han snabbt.
   Boria kom till honom i drömmen. Hon bar en enkel slöja och när hon närmade sig sken glöden från eldstaden rakt genom det tunna tyget. Han kunde se hennes bröst, följa höfternas rundning och benens rörelser. Åtrån klämde hårt om hans strupe.
   Hela vägen genom det öppna rummet gick hon och stannade alldeles framför honom.
   - Janus.
   De bruna ögonen gnistrade som stjärnor i natten.
   Han vaknade med ett ryck. Allt var blod samlat i skrevet, en kittlande kramp som fick det att dåna i öronen, och att sova var omöjligt.
   Han reste sig och smög ut i sommarnatten. Det var svalt utomhus, men inte kallt. Han sjönk ned på huk med ryggen mot deras hus och blev sittande.
   Byn var stilla och Janus tänkte på sin brors berättelser om vad han gjorde med kvinnor han träffade. Tinningarna dunkade och det var svårt att andas. Men det var inte så Janus tänkte på Boria. Hon hade ett ansikte, han såg henne och hon såg honom.
   När en första morgonrodnad hade börjat tändas på horisonten kom Kaleb tyst ut ur sin familjs hus. Han gick fram till Janus och sjönk ned på huk.
   - Jag drömde om Boria, sade han.
   - Det gjorde jag också.
   De log tyst.

Kalebs far var stor, stark och elak. Han slog sin familj. Slagen kunde komma när som helst, mot vem som helst, men om Kaleb fanns i närheten var det han som drabbades. Hans rygg var ärrad och valkig och han reagerade inte längre på smärta. Kanske var det därför fadern slog honom, som en kraftmätning.
   Ett byråd, till och med Janus egen far, hade flera gånger försökt tala den storvuxne mannen tillrätta. Det hjälpte ett tag, sedan stängdes åter dörren till stenhuset. Och vad som hände där innanför visste alla.
   Kalebs far skrämde Janus - en tjugo år äldre och större Kaleb, med ilskan som en mask i ansiktet. Kanske var det likheten som skrämde honom mest.
   Janus förstod varför Kaleb inte hade något emot att gå upp på bergen, men när det blev dags att återvända ned beklagade han sig aldrig.
   - Det är min tur, sade han bara.
   Och för några dagar slapp hans mor och syskon slagen.

De få dagarna i byn såg Janus och Kaleb Boria flera gånger, men hennes blick gled alltid förbi dem. Det var som om de inte fanns.
   De återvände till dalens tak, och återstoden av sommaren tillbringade de där uppe med att vakta får, kasta spjut, utkämpa låtsasstrider och drömma sig bort.
   - Vet ni vad det sägs om fåraherdar? frågade Troj en dag leende.
   Janus och Kaleb skakade på huvudena.
   - Att om man går här uppe tillräckligt länge, så börjar man tycka att vissa tackor är väldigt söta.
   De såg på varandra ett ögonblick, sedan brast de i skratt.
   Men i skrattet fanns misstanken att det var så Boria tänkte på dem, att hon också skrattade åt de tre vännerna. Janus ville ned till byn. Eller bort därifrån. Vad som helst, bara han slapp vara kvar uppe i bergen.

På sensommaren började det röra sig i bergen omkring dem. Små grupper med ryttare och löpare skyndade mellan byarna, och det fanns oro i luften.
   Efter några dagar steg ett stort dammoln upp ur en sommartorr dalgång väster om dem.
   - Det måste vara en armé, sade Troj.
   Från norr kom ytterligare ett dammoln.
   En stor trupp samlades i deras egen dalgång och marscherade iväg. De blev oroliga på riktigt.
   Dammolnen fortsatte att närma sig varandra.
   - Det är två arméer, sade Troj. Och vår kung red ut för att delta i slaget.
   För första gången fanns det längtan i hans röst, en längtan till och med starkare än Janus egen.
   Dammolnen möttes. Och försvann.
   I nästan en vecka gick de där uppe och väntade, sedan upptäckte Kaleb ett ensamt dammoln långt i väster. I flera dagar rörde det sig söderut, till sist förlorade de det ur sikte.
   - Det måste ha varit segrarna, sade Troj. Vilka det nu var.
   Några dagar senare kom två yngre pojkar upp med grova, nybakade bröd från byn.
   - Alexander återvände från norr, berättade de. När han passerade Struma lade sig två stora stammar i bakhåll. Vår kung räddade honom, och sedan följde femhundra av våra bästa trupper med Alexander till Makedonien. Till våren ska de marschera in i Asien, för att slåss mot det persiska riket.
   Janus kände hur han blev alldeles kall. I Asien härskade den persiske kungen Darius över ett rike som var många gånger så stort som Makedonien.
   - Var är min far?
   - Han är med Alexander.

Det var den längsta vintern i Janus liv. Deras stenhus gav inte mycket utrymme för fyra unga och två vuxna och de bråkade mycket. Janus far var borta och modern bestämde med järnhand.
   Vissa kvinnor följde med sina män på marscherna, packade ned sitt hem och levde i de små läger som alltid omgav stridsmännen. Men Janus mor stannade i byn och ensamheten hade gjort henne bitter. Han kunde inte påminna sig att han någonsin sett ömhet mellan sina föräldrar. Kanske hade det varit annorlunda när han var liten, men när han blev tillräckligt gammal för att se sådant hade hennes ansikte redan stelnat, med neddragna mungipor. Hon var hård som flinta, en hårdhet som det gjorde ont att komma i närheten av.
   Och på Janus gjorde det mest ont. Han fick gillra snaror, fiska i Struma, samla ved, utfordra fåren, bära tvätt, laga kläder och mycket annat. Att det till stora delar var kvinnogöra spelade ingen roll. I hennes ögon var han bara ytterligare ett par händer.
   Men Janus bror lämnade hon i fred. Han kunde ligga hela dagar på rygg i sin säng och retas med sina syskon. Janus framför allt.
   - Lillebror, har du fått tag i någon flicka än?
   Hans namn var Lucan.
   - Det är Boria, eller hur? Det kan jag förstå. Alla småpojkar drömmer om henne.
   Janus låtsades inte höra.
   - Men du är för ung för Boria, vet du inte det? Du skulle se vad hon låter oss vuxna män göra med henne i snåren bakom fästningsvallen.
   Leendet blev bredare och det spelade ingen roll att Janus visste att han ljög. Illamående vände han sig bort.
   - Ta det inte så hårt, lillebror. Flickor är sådana.
   Janus satte händerna för öronen och sprang, trots att det inte hjälpte, sprang ut ur huset och hela vägen in i skogen så att ingen kunde se honom. Men när han återvände hem väntade Lucan på honom, och han blev tvungen att lyssna igen.
   Om modern var hård, så var Lucan skarp. En kniv som skar långa svidande sår som aldrig ville läka. Också Janus systrar tog omvägar förbi honom.
   En klar dag på senvintern, när det värsta av mörker och kyla hade passerat, fick Janus syn Boria i byn. Hon gick ensam för att hämta vatten med en lerkruka på axeln.
   Varifrån modet kom visste han inte, men något fick honom att skyndade efter henne, bort ifrån husen. Han sprang med hamrande hjärta in på den lilla stigen mot brunnen. De första blommorna hade börjat bryta fram genom snötäcket och det fanns en värme i luften han inte känt på länge.
   - Boria!
   Hon stannade till och vände sig förvånat om. Han saktade ned och blev stående mindre än ett steg ifrån henne.
   Först då insåg han att de faktiskt var ensamma.
   Aldrig hade han varit så nära henne och aldrig hade han sett de klarbruna ögonen lika tydligt. Men det räckte med en blick. Det fanns ingenting igenkännande i hennes ögon, ingenting som tydde på att hon någonsin lagt märke till honom.
   Alla ord försvann och tystnaden blev lång och plågsam.
   - Du heter Troj, eller hur?
   Hon sade det som en uppmuntran, men för Janus var det som om hon stuckit en kniv i honom. Han flydde tillbaka in i skogen, lika plötsligt som han kommit, och hon försökte inte hejda honom.
   Återstoden av den dagen höll han sig undan. Först när mörkret föll smög han hem.
   Han berättade aldrig för någon om vad som hänt och det verkade inte som om hon gjorde det heller. När han fick syn på henne följande dag fanns det en fundersam glimt i hennes ögon, men hans mod var borta och han gick snabbt därifrån.
   Han började längta tillbaka upp i bergen.

- En fjäril är aldrig lika sårbar som när den just brutit sig ut ur sin puppa, sade Janus farfar med ett sorgset leende. Den må vara vacker med sina stora vingar, men den vet inte hur den ska bruka dem. Och den är enkel att skada. Vissa gör det omedvetet, utan att tänka sig för, andra bara för nöjet att tillfoga smärta.
   Janus sneglade på honom.
   - Det är inte lätt att växa upp, Janus. Farfadern rufsade om hans hår. Det har det aldrig varit.
   Janus förstod att hans farfar såg allt som hände i deras hus. Men att han inte kunde göra någonting åt det.

Snön nere i dalen smälte undan och Struma svällde till ett skummande, lerbrunt flöde.
   Janus farfar samlade de tre vännerna och berättade om kung Alexander.
   - När alla förberedelser inför marschen in i Asien var klara begav sig Alexander till oraklet i Delfi, för att fråga vad gudarna tyckte. Han anlände en dag då oraklet inte gick att träffa, men gick rakt in i palatset, fann oraklet i hennes kammare och försökte släpa henne till altaret för att få en spådom. Oraklet sade: Du går inte att hejda, min son! Och det var just vad Alexander ville höra. För några veckor sedan skeppades hans här över Hellesponten, in i det persiska riket.
   Farfar tystnade och Janus visste att det inte fanns mer att säga. Sedan den stunden hade Alexander inte hörts av. Det var som om han försvunnit i tomma intet.
   - Janus, sade hans farfar. Din far kommer att strida tillsammans med Alexander, Herkules arvtagare. Ingen ära kunde vara större.
   Janus såg sin far framför mig, ett stramt befäl i lila tunika, med svart hår, koppärrig hy och allvarliga mörkgrå ögon, och log stolt.
   Några dagar senare gav de tre vännerna sig av med fåren.
   Men det var ingen lättnad att komma upp på bergen, inte som Janus trott. Dagarna var ändlösa vandringar i sol, regn och vind. De vaktade får, åt och sov, och ingenting var någonsin annorlunda.
   - Hur tror ni att det har gått för kung Alexander? frågade Troj.
   Och då kände Janus för första gången att han ville något. Han ville veta om hans far levde.
   Vid sommarens början återvände de ned.

- Sent en eftermiddag nådde Alexander floden Granikus. På flodens motsatta sida väntade en enorm här med perser, många gånger fler än makedonierna. Alexanders generaler sade att de måste vänta - fienden var fler och hade skydd av floden. Nej, sade Alexander. Vi anfaller.
   Janus, Kaleb och Troj lyssnade med stora ögon. Ett litet stycke ifrån dem i skenet från elden satt Boria och några av de andra flickorna. All uppmärksamhet var riktad mot farfadern.
   - På Alexanders order rusade en trupp fram och började vada över floden. Persernas kavalleri högg ned de första som klättrade uppför de branta flodbankarna, men trupperna fortsatte att komma. Under tiden ledde Alexander sina beridna Vapenbröder bort från slaget. Utom synhåll för perserna fann han ett annat vadställe där han tog sig över. Vapenbröderna red först, men alldeles efter dem följde de femhundra agrianerna härifrån, utvalda för sin rörlighet och pålitlighet.
   Janus fick en klump av stolthet i bröstet. Det var precis som han föreställt sig det; hans far vid Alexanders sida, långt där borta i det främmande riket.
   - Medan perserna fortfarande var upptagna med att slå tillbaka den första attacken dök plötsligt Alexander upp bakom deras linjer. De försökte vända om för att möta det nya hotet men Alexander red rakt in bland dem i spetsen för sina Vapenbröder. Han bar en polerad järnhjälm som lyste som silver i eftermiddagssolen. När han fick syn på en svåger till den persiske kung Darius i stridsvimlet, sänkte han sitt spjut och satte fart mot mannen.
   Janus farfar log i den ljumma kvällen.
   - Alexander red så snabbt mot sin fiende att de två möttes flera hästlängder ifrån sina trupper. Alexanders lans träffade persern i ansiktet och dödade honom ögonblickligen. Men när Alexander kastade om sin häst var fienden så nära att han inte hann undan. Ett våldsamt svärdshugg klöv hans hjälm i två delar.
   Alla åhörare flämtade till.
   - Men utan att göra någon skada, fortsatte Janus farfar. Alexander slet upp sin lans och genomborrade angriparen, dessvärre slets lansen ur hans händer när mannen störtade till marken. Vapenbröderna var snabbt på väg fram, men nya fiender närmade sig ännu snabbare. Och allra snabbast var den persiske härföraren själv, Spithridates.
   Janus höll andan.
   - Alexander hann inte få upp sitt svärd och Spithridates drog tillbaka armen för ett dödande hugg, men i allra sista stund vräkte sig den främste av Vapenbröderna fram och högg av den persiske härförarens arm. Persern föll döende till marken och i nästa stund omgavs Alexander av Vapenbröder och livvakter.
   Boria och de andra flickorna såg med stora ögon på varandra.
   - Berövade sin härförare föll persernas armé samman. Slaget var vunnet och inte många undkom med livet.
   Janus farfar tystnade.
   - Efteråt gick Alexander runt bland de skadade och lyssnade på deras berättelser. Han skänkte stort till dem som utmärkt sig, lät gjuta bronsstatyer av de tjugofem Vapenbröder som stupat och skickade hem dyrbara troféer hem till sin mor. Sedan fortsatte han in i Asien.
   Janus blev sittande medan orden sjönk in.
   Herkules ättling hade besegrat en stor persisk här vid en främmande flod i Asien. Och hans far hade varit med.
   I ögonvrån anade han att Boria log. Men inte mot honom.
   Han ville vara lika tapper som Alexander, han ville rida rakt in i striden som den unge kungen, han ville besegra sina fiender och vinna allas beundran.
   Han ville bli sedd.

- Framåt! ropade Janus och satte av tvärs över gläntan med Troj och Kaleb i hälarna.
   Framför dem stod perserna i täta led.
   Troj vräkte iväg sitt spjut. Det genomborrade tre män och begravde sig djupt i ett träd. Kaleb och Janus kastade. Kalebs spjut träffade trädet alldeles bredvid Trojs, Janus slet loss ett stycke bark och försvann i snåren.
   Janus drog sitt träsvärd. De andra gjorde likadant. Sedan kastade de sig över perserna.
   Janus var Alexander, Troj och Kaleb mina livvakter.
   De högg och slog och marken täcktes av döda. Janus kapade en fiendes arm, Kaleb stötte hårt framåt och bredvid dem snurrade Troj runt, omringad av fiender…
   - Vad håller ni på med?
   På ett ögonblick var perserna borta. Slagfältet blev åter en glänta, marken åter grön och täckt av gräs.
   Janus vände sig om med skammen brännande på kinderna. Hans storebror bakom dem, i täten för en liten grupp med unga stridsmän.
   - Gick det bra för dig, lillebror? Lucan log överlägset. Hur många dödade du med ditt träsvärd?
   Det hördes spridda skratt. Janus svarade inte.
   - Hur många? upprepade Lucan och Janus visste att han måste svara.
   - Tre.
   - Så många? Lucan höjde ögonbrynen. Det var inte dåligt. Då ska inte vi störa mer. Samla ihop era får och fortsätt.
   Skrattande ledde han gruppen bort mellan träden. Janus såg stumt ned på marken.
   - Du borde inte låta honom säga så där, sade Troj.
   - Vad menar du? Vad skulle jag kunna göra?
   - Angrip honom.
   - Men han är mycket starkare än jag.
   - Det spelar ingen roll. Troj skakade på huvudet. Han förnedrar dig. Om han blev tvungen att slåss mot dig varje gång skulle han tänka sig för.
   Det gjorde ont att höra det, men Janus insåg att Troj hade rätt.
   Janus far var en utvald krigare, han vandrade genom ett avlägset rike vid Alexanders sida, mot en enorm persisk övermakt. Men Janus vågade inte ens ta strid med sin egen bror.
   Innebar det att han var feg?
   - Jag hörde att Alexander bett vår kung om förstärkningar, sade Troj. Ytterligare femhundra man.
   Janus lyssnade knappt.
   Det fanns ingenting han kunde göra rätt, varken uppe i bergen eller nere i byn.
   - Ska vi slå följe med dem och försöka ansluta oss till Alexander? frågade Troj. Här är det ingen som saknar oss.
   Varken Kaleb eller Janus svarade.

Troj var den av dem som hade det lättast. Han var rak och ståtlig, han blev inte slagen och ingen höll honom i arbete dygnet runt. Men det fanns ingen plats för honom. Hans äldre bröder och systrar hade redan lagt beslag på allt i det slitna stenhus där han växte upp. Innan han träffade Kaleb och Janus var det som om han inte fanns.
   Kanske var det fel att påstå att han hade det lättast. Slag och arbete är ändå en sorts uppmärksamhet. Kanske var det värsta en människa kunde råka ut för att inte räknas.
   Men Janus och Kaleb räknade med honom.
   Kanske var det därför han kunde vara så glad.

De utkämpade inga fler låtsasstrider den sommaren och hösten. Janus bror var duktigt på att ta glädjen ur allt.
   När den första snön föll återvände de ned till byn.

Alexanders framryckning fortsatte.
   Vid en hamnstad blev han tvungen att strida. Med hjälp av en persisk flotta höll staden ut i flera veckor. När den föll försökte trehundra grekiska legoknektar undkomma genom att simma ut till en klippö. Alexander följde efter dem och attackerade från skepp utrustade med belägringsstegar. Grekerna försvarade sig så hårdnackat att han till slut gav dem nåd. Den persiska flottan flydde vidare.
   Alexander följde efter.
   Nästa belägring blev långdragen.
   Janus farfar berättade om vallgravar som fylldes igen, om torn som underminerades tills de föll samman, om murar som stöttes till grus av väldiga rammar, om försvarare som mötte makedonierna med nya murar bakom de gamla, om eldpilar och brandbomber, mod och list.
   De tre vännerna lyssnade med stora ögon.
   De hade blivit äldre. De hade inte märkt det själva, men Janus farfar kallade dem inte längre pojkar. Det gjorde bara deras mödrar.
   - Hjälp din syster att hämta ved, Janus!
   - Ge fåren mat!
   - Städa!

- Du måste ägna dig lite mer åt Janus.
   Det var farfars röst. Från sängen såg Janus under halvslutna ögonlock att modern och farfadern satt vid eldstaden i rummets mitt.
   - Han är ingen pojke längre. Jag var i hans ålder vid min första strid och jag ser saker i hans blick som …
   - Jag ger honom frihet, sade modern skarpt. Så länge han sköter sina plikter får han göra som han vill.
   - Men han behöver mer än så. Han behöver någon som säger att han gör rätt. Eller fel.
   - Hur jag uppfostrar mina barn är min ensak!
   Då sade farfar inte mer.

- Ytterligare femhundra av våra bästa kämpar ska ge sig av efter Alexander. Farfar stod bredvid Janus i vårsolen.
   - Jag vet.
   - De ska vandra hela vägen fram till Alexander och strida vid hans sida så länge han behöver dem. Farfadern mötte inte Janus blick. De kommer att kunna vinna mycket ära, och om tre unga män bad att få följa med tror jag inte att de skulle bli avvisade.
   Janus haka föll ned, men han fick inte fram ett ord. Farfadern vände sina grumliga ögon mot honom.
   - Era mödrar struntar i vad det blir av er. Om de får råda kommer era liv rinna bort på de här bergens sluttningar. När de femhundra ger sig av tycker jag att ni ska slå följe med dem. Ta mat och packning och håll er redo. Jag meddelar när det är dags.
   Janus skakade på huvudet.
   - Nej, Janus. Säg inte emot. En larv kommer aldrig långt ifrån platsen där den föds. En fjäril däremot kan flyga över hela världen. Och du är ingen larv längre. Farfadern lade armen om honom. Ditt liv väntar på dig någonstans, långt härifrån. Du måste försöka finna det.
   Janus visste att hans farfar hade rätt.