Gudarnas son

- Vilka är ni?
   Mannen betraktade bistert de tre pojkarna i det skarpa solskenet.
   Bakom honom gjorde den utsträckta kolonnen halt - härdade krigare som snabbt blev otåliga.
   - Vi är agrianer som ni, svarade den längste av pojkarna. Vi vill följa med er och strida med Alexander.
   - Strida med Alexander?
   Mannen hade små ögon och ett skarpskuret ansikte, garvat rostbrunt av ändlösa dagar i solen.
   - Hörde ni? ropade han över axeln. De här fåraherdarna vill strida med Alexander!
   En orkan av skratt bröt loss bakom honom. Rodnaden steg på pojkarnas kinder, men de flydde inte och munterheten ebbade snart ut.
   - Nå... Mannen nickade. Ge mig en anledning till varför vi skulle låta er följa med.
   - Janus... Pojken sneglade bakom sig.
   Pojken som hette Janus hade stripigt, mörkbrunt hår, nötta fårskinnskläder och ett skevt spjut. Han kunde ha varit vem som helst av de unga männen i byarna hemma i floden Strumas dalgång, men när han rätade på sig hajade mannen till.
   Det fanns ett allvar i de bruna ögonen som passade illa med hans ålder, en längtan större än himlen över deras huvuden. Motvilligt blev mannen nyfiken.
   - Min far är redan i Asien, sade pojken tyst. Han är en av de första femhundra utvalda. Hans namn är Varro.
   - Och ditt namn är Janus?
   - Mm...
   Pojken höll sig alldeles stilla under hans granskande blick. Ögonen var stora och svarta. Som brunnar.
   Mannen vände sig om.
   - Är det någon som känner Varro?
   - Ja, sade en röst i ledet. Men hans son heter inte Janus utan Lucan, tror jag.
   Mannen blängde på pojken.
   - Ljuger du för mig?
   - Lucan är min äldre bror. Jag är Varros andre son, Janus.
   - Det kan stämma, sade rösten i ledet.
   - Varför är det då inte Lucan som står här?
   - Någon måste ta hand om vår mor och våra systrar. Pojken darrade. Jag valde att ge mig av efter vår far, ... han kommer att bli glad att se mig.
   Mannen var tvungen att dra på munnen.
   - Han vet förmodligen inte ens att du är på väg. Men det spelar ingen roll. Ni är tillräckligt gamla för att bestämma över era egna liv. Vill ni dö i Asien är det er sak.
   Pojkarna sneglade på varandra.
   - Ni får marschera med oss. Ni får till och med äta ur våra förråd. Men kom ihåg - om ni inte orkar, väntar vi inte. Och vi är långt hemifrån. Det finns gott om rövarband som inget hellre vill än att roa sig med unga pojkar.
   De nickade stelt.
   - Spjut har ni redan, hjälmar, sköldar och svärd får ni vinna på vägen. Bra. Vi har stått här länge nog.
   Han gjorde ett tecken och männen bakom honom rätade in sig i ledet. Pojkarnas förvirring var uppenbar. De hade förväntat sig att bli hemskickade.
   När marschen återupptogs föll de in bredvid honom.
   - Nej, nej. Han skakade på huvudet. Varken jag eller någon annan vill ha ert damm i halsen. Ni går sist.
   De steg ut vid sidan av vägen.
   - Vi får se om ni fortfarande är med oss ikväll! ropade han efter dem.
   Spridda skratt hördes från ledet.

- Det gick ju bra, sade den längste av pojkarna.
   Hans namn var Troj.
   - Tycker du?
   Janus darrade fortfarande i hela kroppen. Under den korta stunden truppens ledare studerat honom hade knäna blivit alldeles mjuka. För säkert tusende gången undrade han vad de gett sig in på.
   Bredvid dem stod Kaleb, tyst som alltid.
   De väntade tills de få packåsnorna passerat, sedan klev de upp på vägen. Det hade inte regnat på flera veckor och truppens fötter rörde upp ett stort dammoln. Snart blinkade och hostade de oavbrutet.
   Troj föll av bakåt och Janus och Kaleb följde med. Ett tiotal stridsmän kom ifatt dem.
   - Jag vet inte vilka ni är, sade gruppens ledare. Men vi är eftertruppen och med oss har ni inget att göra. Antingen går ni bakom oss eller också håller ni er till de andra.
   Uppgivet ökade de farten och var snart tillbaka bland packdjuren. Och dammet. De knöt fuktade tygstycken över näsa och mun, och sedan gick de.
   Troj - lång, rak, med rödbrunt hår och ett lätt leende. Kaleb - kort och fyrkantig, med framåtböjda axlar, tjocka armar och en blyghet så stor att han aldrig skulle komma på tanken att öppna munnen inför någon han inte kände.
   Och Janus.
   Höga berg reste sig till vänster, ovanför dammolnet, och till höger flöt Struma, lugnare och bredare än i dalgången hemma.
   Hemma... Ordet satt som en klump i Janus hals.
   Ytterligare femhundra av våra bästa kämpar ska ge sig av efter Alexander, som vår kung lovat.
   Han hörde farfars röst som han hört den en eftermiddag bara några dagar tidigare.
   De ska vandra hela vägen fram till Alexander och strida vid hans sida så länge han behöver dem. Om tre unga män bad att få följa med, skulle de inte bli avvisade.
   Men...
   Ge dig av, Janus. Här finns ingenting för dig.