Draksvärdet

De red så snabbt de kunde genom Urgulernas skog.
Prinsessans hår fladdrade i Simons ansikte.
Trots att hon inte kunnat tvätta sig på många dagar, luktade hon gott.

En prinsessa, tänkte han.
Den som gifter sig med henne blir kung.

Sedan tänkte han på Helena.
Han var glad att han valt att bli Rolands vapendragare.

Plötsligt rätade han på sig i sadeln.

- Simon, vad är det? frågade prinsessan skrämt.

Han rynkade pannan, utan att svara.
Där var ljudet igen.
En tung duns bakom dem.
När han förstod vad det var blev han alldeles kall.
Urgulsteg i den svarta skogen.

Just då sken månen genom ett hål i grentaket ovanför hans huvud.
Han fick syn på stora urgulskuggor på alla sidor om dem.
Urgulerna sprang snabbare än hästarna, och deras gula ögon lyste i natten.

- Urgulerna är ifatt oss! ropade han.

Roland drog sitt svärd.

- Fortsätt ni! ropade riddaren.
Urgulstigen kommer ut ur skogen så småningom.
Jag ska hindra dem!

Riddaren saktade in.
Simon och prinsessan fortsatte förbi.
Nästan omedelbart brakade det till i skogen.

När Simon såg sig om, red Roland med draget svärd i månskenet.
Han verkade inte rädd.
Men stora urguler rusande mot honom från alla håll ur skogen.
Trädgrenar bröts med väldiga brak.
Urgulerna var fler än Simon kunde räkna.
Inte ens riddaren kunde strida mot så många på en gång.

Roland kommer att dö, tänkte han.

Han kunde inte överge riddaren.
Han drog hårt i tyglarna och fick Tora att vända tillbaka.

- Vad gör du? skrek prinsessan Maia framför honom.

- Jag kan inte låta Roland strida ensam mot urgulerna, svarade Simon.

Han drog sitt svärd.

I månskenet såg han urgulerna anfalla Roland.
De slog med sina stridsklubbor,
men stridshingsten Kadesh sprang undan och stridsklubborna slog stora hål i marken.
Nya urguler bröt fram ur skogen och omringade riddaren.
Det fanns inte längre någonstans att fly.

- Jag kommer, Roland! ropade Simon.