Det mystiska skeppet

Mira slutade att ro.

- Hör du? väste hon till Joar.

Och då hörde Joar.
Ur nattmörkret framför dem kom dova trumslag.
Molnet var på väg mot Västnäs.

Joar och Mira hade rott hela natten längs Västös klippor.
Klipporna hade blänkt i ljuset från månen och alla stjärnor.

De hade styrt Stormsvala runt öns norra spets.
Västnäs låg framför dem.

Byn bestod av en liten samling hus
i skydd av höga klippor.
Längst ut på Västnäs kaj lyste en ensam hamnlampa.

Örikets hamnar hade en hamnlampa tänd på nätterna.
Lampan berättade för sjöfararna att en hamn väntade på dem.
Nu berättade lampan för skuggan att Västnäs väntade.

Trumslagen blev allt starkare.
Joar och Mira satt stilla.
Stormsvala gled tyst genom vattnet.

Natten var varm, som alla Örikets sommarnätter.
Men plötsligt kom en kyla smygande ur mörkret.
Joar kände hur hela kroppen började darra.

- Vad ska vi göra? frågade han.

- Vi fortsätter, svarade Mira.

Hennes röst darrade.
Joar förstod att hon också var rädd.

- Ska vi ropa och försöka väcka dem som sover i Västnäs? frågade han.

- Jag tror inte att det hjälper, sade Mira.
Vi har för långt kvar, och skuggan är för nära.

Framför Mira och Joar växte en dimma mot Västnäs.
Stjärnorna ovanför byn försvann.

Mira och Joar började ro igen.
Luften var så kall att Joars tänder skallrade.
Eller också var han rädd.

- Titta, viskade Mira. Det finns något inne i dimman.

Joar såg en lång rad med ljuspunkter alldeles ovanför vattnet.
Någonting rörde sig fram och tillbaka i ljuset,
i takt med trumslagen.

- Vad är det för något? väste Mira.

Joar kunde inte svara.
Bakom raden med ljuspunkter fanns ett blått ljus.
Det lyste över en rak gestalt.
Gestalten såg ut som en människa.
Men det gick inte att säga säkert.

Gestalten skrämde Joar mer än något annat.

Dimman vällde in omkring Västnäs hamnlampa.
Joar tyckte att han hörde en röst.
Men orden gick inte att förstå.

Plötsligt slocknade hamnlampan.
Det enda som syntes var raden med ljuspunkter.
Och det blå ljuset. Mira och Joar satt stilla.
Vattnet porlade om Stormsvala.
Från Västnäs hördes ljudet från dörrar som öppnades.
Många dörrar.

Joar insåg att alla människor i Västnäs hade lämnat sina hus.
Mitt i natten.

- Vi ror närmare, viskade Joar.

Mira nickade.
Stormsvala gled framåt, in i den kalla dimman.

Mira flämtade till.

- Känner du? frågade hon.