Första kapitlet ur Drakmötet

”Bladhus, hur länge har du vandrat runt i världen?” frågade Aina.
   Den stora eken Bladhus, skogsflickan Aina och Tanarog hade lämnat skogsfolkets rike och gick mot nordväst. Tanken var att de skulle fortsätta tills träden tog slut och se hur världen såg ut där.
   Tanarog hade ingen brådska. Han och hans vänner hade varit på väg i många dagar och han räknade inte längre. Han tyckte om att vandra genom skogen tillsammans med dem. Varje dag var ett äventyr och det fanns inget annat han hellre ville göra.
   ”Jag har vandrat länge”, svarade Bladhus. ”Jag var ett av de första träden som gick in över Unadan för länge, länge sedan. Strax efter drakarna. Allt var nytt och det fanns så mycket att se. Så mycket att vara glad över. Vi träd gick tillsammans som en stor skog och pratade och skrattade.”
   Den stora ekens röst blev lugn och mjuk, fylld av minnen.
   ”Saknar du det?” frågade Tanarog.
   ”Saknar är fel ord. Jag är glad att jag fick vara med om det, precis som jag är glad att jag får vara med om det här tillsammans med er.” Han såg på dem med sina kvisthålsögon. ”Man måste komma ihåg att vara glad när man är glad.”
   Tanarog anade att det var klokt sagt.
   ”Några av träden stannade i norr”, fortsatte Bladhus. ”De hittade en plats de tyckte om, körde ner rötterna i jorden och kom till ro. Men vi andra vandrade vidare. Vi följde en flod söderut, förbi en smal, hög bergskedja och en stor sjö. När vi kom fram till det som dvärgarna kallar Randbergen stannade de flesta. Mina vänner liksom somnade omkring mig.”
   Tanarog skulle bli väldigt ledsen om Bladhus en dag körde ner rötterna och blev ett alldeles vanligt träd.
   ”Men du stannade inte?” frågade han.
   ”Nej”, skrockade Bladhus. ”Det fanns så mycket att se och jag kunde inte sluta vandra. Det kan jag fortfarande inte.”
   ”Hur gammal är du egentligen?” frågade Aina.
   ”Åh, nu ska vi se … ” Bladhus höll upp sina trädgrenshänder och mumlade: ”Ett, två, tre, fyra …”
   Han fortsatte att räkna medan hans breda rotfötter trampade förbi ett myller av yngre träd som var alldeles tysta och stilla. Träd som var födda där de stod. Som skulle stå på samma plats varje dag och aldrig vandra och prata. Om några år skulle det bara finnas sådana träd, utom i skogsfolkets rike.
   En ilning av sorg for genom Tanarog.
   Den stora eken som gick bredvid honom, tyst räknande på sina kvistfingrar, var det allra sista vandrande trädet.
   Jag är glad att jag fick lära känna honom, tänkte han och försökte komma ihåg att vara glad när han var glad.
   Han sneglade på Aina.
   ”Vad ska vi göra när vi kommer fram till platsen där träden tar slut?”
   ”Titta ordentligt, såklart”, sa hon. ”Det ska bli spännande att se en värld utan träd. Dessutom …” Hon tystnade och Tanarog höjde ett ögonbryn.
   ”Vad?”
   Aina ryckte på axlarna, men när hon fortsatte var hon allvarlig.
   ”För några år sedan gav sig mina föräldrar av för att träffa skogsfolket som bor i skogarna i norr. De kom aldrig tillbaka. Jag tänkte att vi kanske kunde försöka …” Skogsflickans röst försvann.
   ”Hitta dem?” fortsatte Tanarog. ”Självklart, Aina!”
   ”Tack, Tann.” Det glittrade till i skogsflickans ögon. ”Vilken tur att jag …”
   Bladhus avbröt henne.
   ”Femhundranittiosju år! Men det kan vara femhundranittioåtta. Jag tappade bort mig lite vid trehundraåttioett. Vänta, jag börjar om.”
   ”Nej, det behövs inte!”, sa Tanarog. ”Bergäldsten, som är den äldste dvärgen i Randbergen, brukar skryta med att han är trehundrasextioåtta år gammal. Han är ju rena barnet jämfört med dig.”
   ”Och Eram, skogsfolkets trädäldste och stavbärare”, sa Aina, ”är mer än femhundra år. Men han pratar aldrig om det. Han är lite känslig för det där med ålder.”
   Leende klev Tanarog förbi ett litet träd och stannade tvärt.
   ”Titta!”
   Bredvid honom stannade Aina och Bladhus lika tvärt.
   Träden hade tagit slut. Framför dem var världen platt och grön, under en jättestor och alldeles blå himmel. Synen tog andan ur Tanarog. Han hade aldrig sett något liknande.
   ”Den stora slätten”, andades han och försökte förstå hur långt han kunde se. Långt, långt borta möttes himlen och slätten i ett smalt streck. Det skulle ta flera dagar att vandra dit och Tanarog hade en känsla av att det tunna strecket skulle flytta sig hela tiden, att de aldrig skulle komma fram, att slätten inte hade något slut.
   ”Häftigt”, sa Aina och tog några steg framåt. Gräset var så högt att nådde henne över knäna. Hon blinkade till Tanarog.
   ”Titta nu!”
   Plötsligt sprang hon. Rakt ut i allt det gröna. Hennes ben rörde sig med en hiskelig fart och hon såg sig inte om. Gräset vajade till när hon blåste förbi och reste sig långsamt.
   ”Vänta!” ropade Tanarog. ”Aina, vart ska du?”
   Skogsblixten svarade inte. Saktade ner gjorde hon inte heller. Hon försvann som en vindil i gräset och det var som om hon inte hade stått bredvid dem alldeles nyss. Som om hon aldrig hade funnits.
   ”Aina?” Tanarog tog några steg efter henne. ”Hallå?”
   Det enda som hördes var det svaga suset av vinden i högt gräs.