Första kapitlet ur Dräparen

”Vad är Dräparen för något?” frågade Tanarog.
   Aina och Bladhus gav varandra en snabb blick och skyndade vidare mellan grå stenblock och platta klipphällar.
   ”Hallå?” Tanarog viftade med händerna. ”Hör ni mig?”
   Solen hade klättrat högre på himlen, men det var fortfarande kyligt och deras andetag blev små moln i luften. De var på väg mot skogen som skymtade bortom alla klippor.
   Tanarog tyckte om klippor. Han hade ju vuxit upp inne i en bergskedja. Men han tyckte inte om att det fanns kryphål och grottor överallt. Vad som helst kunde ligga gömt var som helst. Han gick ifatt sina vänner.
   ”Berätta nu. Vad är Dräparen för något?”
   Aina stannade tvärt och höjde en hand.
   ”Vad var det?”
   Tanarog blev stående. Bladhus stannade också, men det dröjde en stund innan bladen i ekens stora krona slutade prassla.
   Aina skakade på huvudet.
   ”Det försvann.”
   ”Vad hörde du?” frågade Tanarog.
   ”Det lät som ett …” Aina fnissade till. ”Som ett klipptroll.”
   Han rynkade pannan.
   ”Hur låter ett klipptroll?”
   Plötsligt hördes ett dovt klonkande någonstans i närheten, som om något stort och tungt träffade något ihåligt. Ljudet ekade mellan de höga klipporna. Det följdes av ett surt muttrande.
   ”Gjorde inte så ont som du tror, dumskalle”, sa en röst. ”Kändes nästan inte alls. Det här, däremot, kommer att …”
   ”Sch!”
   ”Vaddå sch? Jag säger vad jag vill till vem jag vill och du ska inte …”
   ”Men vi ligger i bakhåll!”
   Det blev tyst.
   ”Varför gör vi det?”
   En djup suck letade sig fram mellan klipporna.
   ”En ny sorts småttingar, sa jag ju! Kommer du inte ihåg det? Småttingar som inte är så snabba.”
   ”Som vi kanske kan få tag i?”
   ”Exakt.”
   Plötsligt hördes ett tungt, ihåligt klonkande igen. Sedan två arga röster.
   ”Sluta nu!”
   ”Ja, sluta nu! Det gör inte ont och vi ligger faktiskt i bakhåll!”
   Tystnad.
   ”Varför gör vi det?” frågade en tredje röst.
   Det prasslade till ovanför Tanarog och Aina. ”Vi måste försöka komma runt klipptrollen innan vi fortsätter mot skogen”, viskade Bladhus.
   De smög bort från de grälande klipptrollen, in mellan stora klippor. Skogen försvann och det kändes som om världen krympte . Vid varje ny klippa trodde Tanarog att ett klipptroll skulle hoppa fram. Men ingenting hände. De gick långsamt och lyssnade noga, tätt intill varandra.
   ”Nu vill jag veta”, viskade Tanarog till slut. ”Vad är Dräparen för något?”
   Skogsflickan och den stora eken gav varandra en snabb blick.
   ”Ett odjur”, sa Bladhus och ökade farten.
   ”Det har jag förstått.” Tanarog skyndade efter. ”Men vilken sorts odjur? Fågel, fisk eller mittemellan?”
   ”Inte fågel och inte fisk”, sa Aina. ”Men det spelar ingen roll. Om du träffar Dräparen kommer du att veta.”
   ”Det är inte många som har mött Dräparen som kunnat berätta om det”, fortsatte Bladhus.
   ”Varför inte?” frågade Tanarog. ”Har de blivit rädda och blundat? Eller har de kanske snubblat omkull och inte hunnit resa sig innan den var borta? Eller är Dräparen kanske lättskrämd och …”
   ”Nej”, sa Bladhus lugnt. ”Det beror på att Dräparen har ätit upp dem.”