Ett stycke ur Skogsflickan

Tanarog gick bakom Aina i mörkret. Grottan lutade svagt neråt mot underjorden. Och mot Besten. Han tyckte inte om det.
   De rundade en krök och solen doldes. Mörkret blev mörkare, fågelsången och suset av vinden i träden utanför försvann. Tanarog upptäckte att han saknade det. Och det var så konstigt. Han var ju dvärg. Men grottans svarta och kletiga tystnad var bara otäck.
   ”Var tror du den gömmer sig?”
   Aina hade stannat vid en klippa.
   ”Längst ner.” Han stannade bredvid henne. ”Kom ihåg att den levde under våra grottor i Randbergen i tusentals år.”
   Det var därifrån Besten kom. Från det totala mörkret vid en uråldrig bergskedjas rötter. Han rös.
   ”Och var ligger längst ner någonstans?” frågade Aina.
   ”Vi får leta. Följ med mig. Jag ser rätt bra i grottor.”
   Aina gjorde allt lättare. Hon var inte rädd i onödan och för henne var ingenting svårt. Inte ens det här. De skulle skrämma bort Besten, sedan skulle de gå tillbaka till skogsfolkets rike. Lätt som en plätt.
   Grottans golv sluttade allt brantare och han kisade framåt. Men mörkret var liksom svartare än i dvärggrottorna där han var född. Hotfullare. Hemskare. Som om farligare odjur är Besten gömde sig där nere.
   Marken var hård och slät och de rörde sig snabbt neråt. Aina trallade tyst på en liten visa. Tanarog gick stelt och nervöst, med alla sinnen på helspänn.
   ”Hör du?” Han stannade till.
   Ett dovt ljud trängde fram till dem. Knappt hörbart. Som en utdragen skakning i klippväggarna. Sedan tystnad.
   Han höll andan och väntade. Ingenting.
   ”Jag måste ha inbillat …”
   I det ögonblicket var ljudet tillbaka. Lika avlägset, lika dovt och lika utdraget. Liksom raspande. Sedan en ny tystnad. Aina spärrade upp ögonen.
   ”Det låter som …
   För första gången sedan Tanarog träffat henne verkade hon rädd. Och det gjorde honom skräckslagen. Han var på väg att kasta sin yxa och springa skrikande därifrån.
   ”Som en stor såg!” Aina vände sina uppspärrade ögon mot honom. ”Som sågar!”    Tanarog rynkade pannan. En sågande såg var kanske inte det allra hemskaste han kunde föreställa sig.
   ”Tänk om det var Bladhus som sågades sönder”, fortsatte hon.
   Då förstod han hennes rädsla. Alla träd var Ainas vänner. Och eken Bladhus var hans vän. Om någon sågade i Bladhus skulle han bli arg. Nej, ursinnig.
   ”Kom!” Han drog fram Stubbklyvare och skyndade före Aina neråt i mörkret.
   Rädslan var borta. Han ville hitta den som sågade innan det var för sent, innan ett oskyldigt träd hade skadats.
   Ljudet blev starkare medan de sprang. Han kunde nästan höra sågklingan tugga sig igenom trädet. Men han hörde också andra saker. Det lät som höga snörvlingar och smaskanden, som något helt annat än en stor såg.
   Han saktade in.
   Det dova mullrandet startade igen, men det slutade i något som liksom fladdrade och stänkte. Han hade hört det förut och det hade ingenting med en såg att göra.    Aina drog i honom.
   ”Skynda dig!”
   Han följde med henne runt en klippa och plötsligt hade de ljudet framför sig. Ett mullrande raspande som nästan slog lock för öronen. Sedan fladdrandet. Stänkandet. Och tystnaden.
   Det kom från en plats lite ovanför dem i mörkret. Tanarog sträckte på sig.
   ”Det är ingen såg och inget träd …”, mumlade han. ”Det är …”
   Plötsligt visste han var han hade hört ljudet förut.
   ”Min pappa!”
   Men det kunde det ju inte vara. Inte där nere. Han kliade sig i huvudet. Det var sin pappas snarkningar han hörde, även om ljudet var våldsamt mycket högre.
   ”Nej”, viskade Aina, samtidigt som ljudet startade igen. Det väsnades så mycket att hennes hår fladdrade.
   ”Det är Besten!” Hon fick skrika för att han skulle höra. ”Besten ligger här och snarkar!”