|
Ett tidningsbud slirar loss
God morgon. Det är alltså jag som gör
gångar över er gräsmatta, trampar ner rabatten, inte stänger locket eller
inte kommer alls. (Fast då är det aldrig jag.)
Arton år som tidningsbud har gett mig en del yrkesvisdom som jag nu tänkte dela
med mig av. Först en enkel ekvation: En bra placerad låda = lyckligt tidningsbud =
nöjd abonnent.
Förvånansvärt många begår redan här sitt första
misstag. En bra placerad låda sitter inte på baksidan av huset eller i den oupplysta
garageporten, den ligger inte på marken, den sitter inte felvänd på insidan av
staketet eller på grinden som alltid står öppen. Och er fina häck, som
hänger ner till gatan när det regnar - inne i den sitter den inte heller. Dessutom sitter
den fast, så att den inte dansar schottis när man försöker stoppa i
någonting.
Hur en låda bör se ut är ett helt eget kapitel, men jag ska fatta mig kort. Det ska
vara enkelt att få ned en tidning. Bland de nya schabraken
som kan sluka en hel månads produktion finns det en version som man i princip är
tvungen att gå ner i knästående för att beveka. Möjligen bra om man
är väldigt religiös, inte när man försöker arbeta. Tillägg:
lådan jag beskrev är ren dynga. Ett enkelt test - prova att jogga förbi en av de
gamla brevlådorna med topplock och stoppa i tidningen. Med lite övning behöver man inte
ens sakta ner. Prova nu att göra samma sak med den nya dyra lådan. Inte lika enkelt.
Alla tidningsbud avskyr den. Om ni redan har köpt en, placera den högt,
i brösthöjd eller ännu högre. Det är enda räddningen.
Och nej, det är inte jag som samlar in returpapper. Bygg inte in lådan i berg av gamla
tidningar.
Det lönar sig inte heller att skrika åt mig om jag är sen. Dels är jag
nittionio gånger av hundra oskyldig, dels kan det faktiskt vara rent kontraproduktivt,
eftersom jag, som alla tidningsbud, har en liten svart bok någonstans i huvudet. Med
två, tre timmar varje morgon att fundera över livets orättvisor är vissa
saker väldigt lätta att komma ihåg.
Klagomål är ett annat intressant ämne. Meddelanden som: Tidningen uteblivit i
dag och flera dagar i följd, medför omedelbart en anteckning i den lilla svarta boken.
Antingen är de ren lögn eller också frågar man sig varför
abonnenten inte sade ifrån tidigare. Men ingenting förvånar mig längre.
Tidningen uteblivit i två månader, har jag fått veta av en fullkomligt rosenrasande
abonnent. Jag skulle också vara rosenrasande om jag inte fått någon tidning
på två månader, men jag skulle hört av mig innan jag blev det. Mindre lustiga
varianter:
"Om inte tidningsbudet stoppar tidningen i lådan kommer jag att slå benen av honom."
"Om jag inte får min Dagens Industri i morgon kommer jag att skjuta tidningsbudet."
"Kan inte tidningsbudet stoppa tidningen i lådan, trots att jag parkerar i vägen."
Naturligtvis är jag också bara människa, och klockan tre på natten är jag det
mycket mer än andra
gånger. Jag glömmer, river sönder, blöter ner och stoppar fel. En morgon åkte
jag direkt hem med bilen full av tidningar. Jag hade hunnit kliva ur innan jag insåg
att jag måste jobba också. Trist var det.
Att försöka meddela sig med mig genom att sätta lappar på
brevlådan är för det mesta meningslöst. Lappen var kanske både
synlig och läslig när ni satte dit den, men när jag kommer är det natt och
förmodligen springer jag bara förbi.
Ett litet tips så här på slutet: vill ni försäkra er om en notering i den
alternativa vita boken, så sätt fast ett julkort på lådan. :-) Det fungerar som en
trollformel. Jag lovar.
Ha en bra dag.
2002-02-20 - efter nästan exakt 18 år som tidningsbud, sade jag upp mig.
Det senaste året har jag varit sjukskriven med värkande armbåge eller bortrest för
bokprat större delen av tiden, och till slut fanns det ingen möjlighet att fortsätta.
Jag kommer att sakna de ensamma morgnarnas lugna tankearbete, men jag kommer inte att
sakna den ständiga tröttheten och jakten på sömn. Förmodligen var det dags att sluta.
|