|
Start Skrivandet är som en drog för mig, det går inte att sluta. I skolan var jag en dagdrömmare som kunde sitta hela lektioner och stirra ut genom fönstret. I femte klass upptäckte jag ett sätt att få ur mig allt. Jag skrev - otaliga fullklottrade skrivhäften som jag fortfarande har kvar. En underbar lärarinna rättade och uppmuntrade, så egentligen är nog allt hennes fel. Medan basketfebern rasade som värst fanns det ingen tid att skriva, och det var först därefter jag satte mig ner på allvar. Fem år och tolvhundra sidor senare var En krigares hjärta färdig. Manuset var plågsamt överarbetat, men det förstod inte jag, som tur var. Jag skickade texten till Rabén & Sjögren. Det finns en bra historia här någonstans, svarade de. Skär ner och återkom. Men då hade jag hunnit så långt med nästa manus att jag skrev färdigt det i stället. Under Guds himmel döpte min fru det till, och det blev min debut, hösten -96. En krigares hjärta, befriad från åttahundra sidor, blev nummer två. Och sedan har det bara rullat på. Märkligt, jag tycker nämligen inte att jag har någon speciell talang för att skriva. Livlig fantasi och huvudet fullt att dagdrömmar, men talang - nej. Egentligen är jag nog mest envis. Fantasy och historiska romaner Fantasy var mitt första val eftersom det var själva skrivandet som lockade, inte faktasamlandet. Men det gällde bara tills jag fick tag i en fullkomligt lysande bok om korstågstiden - Dungeon, Fire and Sword, av John J. Robinson - en tid som var precis som fantasy, fast utan drakar och trollkarlar. Jag samlade ihop några faktaböcker och satte mig framför datorn, sedan kom storyn till Under Guds himmel av sig själv. Jag brukar bara ha en början och ett slut i huvudet när jag sätter igång, sedan får skrivandet bli som en lång upptäcksfärd. I de bästa stunderna står jag bara mitt i handlingen och ser allt utspelas omkring mig. Då upphör tid och rum att existera, timmar förvandlas till ögonblick och jag är knappt medveten om att jag skriver. Det är för sådana stunder jag lever. På eftermiddagen när jag går och hämtar Max och Johanna på skola och dagis brukar jag vara helt matt av allt jag upplevt. Det är dagdrömmande tagit till sin ytterlighet, ett dagdrömmande jag aldrig mer kommer att klara mig utan. Musik Jag lyssnar på musik medan jag skriver. Hög musik. Gärna enkel pop för att inte distraheras av texter. Ofta blir det någon låt som fastnar och då kan jag spela den hur många gånger som helst. (Det är tur att jag är ensam hemma.) E-Types Free like a flying demon "är" Jor och Ka, precis som Ofra Hazas You "är" Gudarnas son. Det räcker med några takter så är jag på plats, historien ligger utbredd framför mig och jag dyker rakt in. Jag träffade min fru, Elisabeth, redan när vi var fjorton år gamla. Det har funnits avbrott, men det var länge sedan nu. Två barn har det blivit: Max, född hösten -93, och Johanna, sommaren -95. Nöje När jag inte skriver/dagdrömmer, umgås med vänner eller familj spelar jag spel. BF 1942 funkar alltid, Quake 3 likaså. Jag spelar mycket med Max över vårt hemnätverket. Några år spelade jag Delta Force 3 med en klan som heter Forlorn Hope, -FH-. Jag tycker om att resa, hellre till platser där man ser och upptäcker än blundar och ligger stilla. Färöarna bäst hittills, med Lofoten som god tvåa. Efter en resa till Marocco -85 och en svår släng av salmonella fick jag diabetes, något som egentligen inte förändrat mitt liv alls - utom den gången jag drabbades av blodsockerfall under tidningsutdelningen och tuppade av i en snödriva. När jag kom in till sjukhuset hade jag en kroppstemperatur på 33 grader, men klarade mig utan bestående men. Ibland har man tur. Annars är det ingen större skillnad. Drack gjorde jag inte innan heller och jag har alltid varit noga med vad jag stoppat i mig. När det var som allra värst satt jag under en Spaniensemester och slevade i mig nykokta linser för att hålla proteinintaget uppe. (Kul kille?) Men människor omkring mig får givetvis äta och dricka vad de vill. Jag är inte ute efter att moralisera. Dessutom sägs ju summan av lasterna vara konstant. Jag vet att jag är oerhört priviligierad som får hålla på med precis det jag vill här i livet. Samtidigt är det synd att inte fler försöker förverkliga sina drömmar. Ingen annan kan ju göra det åt en. Eller som Seal sjunger: only some want to fly, isn't that crazy? |